ryttarinnas.blogg.se

Det är varmt ute, himlen är klarblå och träden stoltserar med sin gröna kulör. Just den här dagen visar högsommaren sig från sin bästa sida. Stallet ligger centralt, det tar bara fem minuter med bussen från innerstaden. Trots det centrala läget slås jag av hur avlägset storstadsbruset känns. Det är skog och grönska överallt, grusväg och ordentliga hagar. Vid utemöblerna sitter en grupp från stallet och diskuterar, mellan stallarna tar sig andra hastigt förbi, det ska släppas in hästar och några ska ut på en ridtur i det härliga vädret. Jag och Emilie slår oss ned på en bänk i skuggan för att prata om hur hennes hästliv har sett ut och vad som väntar i framtiden. 

 

Emilie har alltid varit intresserad av djur, och när hon var sex år gammal började intresset för hästar att utvecklas på en av Uppsalas 4H-gårdar. Även om hon alltid tyckt om hästar var det först då som den känslan omvandlades till ett intresse. Men det skulle ta ett tag innan det började handla om någon form av regelbunden ridning, ingen i Emilies släkt har varit intresserad av hästar och det tog en stund att övertyga Emilies mamma om att få utöva den nya hobbyn. Med rädslan för att dottern skulle ramla av och göra sig illa, var det först när mamman insåg att det handlade om shetlandsponnyer och ganska så låg fallhöjd, som Emilie vid nio års ålder äntligen fick börja rida kontinuerligt. Hon ler när hon berättar om hur hon redan då hade långa ben och fick byta ut shetlandsponnyerna mot ett "typiskt russ" och med det ramla av åtminstonde en gång varje lektion. Trots alla dessa ofrivilliga avsittningar var Emilie fast och snart byttes 4H-gården ut mot ridskola. 

 

Uppsala Ponnyklubb är ridskolan som ligger Emilie varmt om hjärtat. Hon berättar hur hon hamnade i en väldigt lätt grupp i början, för att snabbt avancera, snart hade Emilie flyttat upp tre snäpp i klubbens utbildningsskala. Trots möjligheterna på ridskolan ville Emilie mer, och som dryga elva år gammal började hon hjälpa till med hästarna på Stall Surmulen, stallet där hon idag står med sin egen häst. Den första hästkärleken var Karin som Emilie blev skötare åt. Som skötare fick Emilie följa med på träningar och tävlingar, borsta och ta hand om allt runtomkring. Hon beskriver den tiden som en tid då hon som så många andra hästintresserade yngre tjejer var energisk och tog alla tillfällen att lära sig mer. Många gånger när Karins ryttare kom ut till stallet för ett träningspass hade Emilie redan hunnit göra iordning foder, mocka, sköta om Karin och sadla henne. Med Karin fick Emilie nio år och av några av dem åren skulle det vara Emilie som ansvarade för motion, träning och tävling av Karin. För Emilie skulle det innebära att hennes ridning utvecklades oerhört mycket, från att ha harvat runt på ridskolans klubbtävlingar i lägre klasser satt hon nu upp på en välutbildad häst och avslutade deras period tillsammans med flaggan i topp med starter i MSV:B, något som inte kommit gratis, utan krävt både engagemang och tålamod. En gammal unghästskada skulle dock sätta stopp för ytterligare starter och Karin fick gå i pension. 

 

 

Sorbits var en märklig korsning mellan russ och halvblod som stod som lektionshäst på Uppsala Ponnyklubb. Han hade dåligt rykte på ridskolan, var ingens direkta favorit och var ingen häst som valdes på tävling då han var svår att överhuvudtaget få in på banan. Kanske var det just det som gjorde att Emilie med sin kunskap och sitt engagemang gav denna häst en chans. Kanske var det så att hon såg någonting i den 152 cm höga skimmeln och var beredd att försöka. Första dressyrtävlingen minns Emilie att hon var nervös över om dem ens skulle komma fram till domaren. Det slutade med en andraplacering och snart skulle Emilie och Sorbits synas mer i tävlingssammanhang. Ingen annan var intresserad av att ens försöka något liknande, men Emilie gav inte upp hoppet och snart började dem även åka ut lokalt. Sorbits växte in i rollen som tävlingshäst och hade snart gått 1 meters klasser i hoppning och upp till L:A i dressyr. I takt med att Sorbits och Emilie tävlade och tränade ökade intresset hos eleverna för den lilla skimmeln. Han blev mer populär hos eleverna och det tidigare ryktet omvandlades till glada tillrop. Från att vara missuppfattad blev nu Sorbits en häst som eleverna ville rida och lära känna. 

 

Ridskolan och åren med Karin till trots gav Emilie inte upp sin dröm, en dag skulle hon ha en egen häst. Men hon insåg att hon inte skulle kunna ha någon egen häst om det inte var så att hon hade ett jobb och en fast inkomst. Hon fick möjligheten att rida, utbilda och träna olika typer av hästar i sin väntan på möjligheten att förverkliga sin dröm. Onina (2001, Master-Martini) , eller Ina som hon kallas, dök upp i Emilies liv i augusti 2009. Hon var då åtta år och outbildad då hon stått som avelssto större delen av sitt liv. Emilie hjälpte till med utbildningen och någonstans där fastnade hon för det vackra mörkbruna stoet. Ägaren ville först inte sälja, men då Ina gjort sitt som avelssto och ekonomin inte riktigt ville gå ihop sig blev det tillslut beslutat att Emilie skulle få köpa sin drömhäst till ett bra pris. Emilie som pluggat ett år och jobbat på timmar som instruktör på ridskolan, hade nu äntligen fått ett jobb och allting såg ut att bli lyckligt, precis som i hästböckerna. 

 

Men när Emilie jobbat ett tag på det nyfunna jobbet insåg hon att det inte var någonting för henne. Hon fick både psykiska och fysiska symptom, som magkatarr och ångest, och för att råda bot på det hela avslutade hon sin anställning. Därtill gick Ina inte igenom besiktningen och när allt så som mörkast ut skulle det vända lika fort. Emilie fick väldigt snabbt ett nytt jobberbjudande som skulle visa sig passa henne perfekt, och Ina fick ett nytt försök på besiktningen och gick igenom efter kortare behandling. I slutet av oktober 2010 lastade Emilie av sin häst på Stall Surmulen, där allting en gång tog fart. Hon förklarar att hon aldrig har ångrat det köpet, och menar på att den dagen Ina inte är med henne är dagen då hon väntar ett bra tag med att köpa ny häst. För det var inte bara en häst Emilie köpte, det var just Ina Emilie köpte. 

 

 

Vägen till denna varma sommardag på en sliten blåmålad bänk har varit krokig. I april 2011 blåste det en dag orkan över Surmulen. Hästarna sprang vilt omkring i hagen, skrämda av den ruskiga blåsten och allt ljud. Emilie körde upp på gårdsplanen med sitt släp, det var dags att åka iväg och hoppträna. Men när hon tog in Ina gjorde hon en tråkig upptäckt, ett stort köttsår på höger bakben. Tur i oturen skulle såret enbart visa sig vara en sårskada vilket resulterade i fem dagar på klinik och 37 dagars vila. Inga leder hade åsamkats och efter viloperioden kunde Emilie sitta upp i sadeln igen precis som om ingenting hade hänt. Det gick fort att komma tillbaka till ursprungsformen, Ina som älskar att arbeta och har en oerhört positiv inställning, skulle snart vara precis som vanligt igen. 

 

Den vintern gjorde Ina oerhörda framsteg, Emilie började träna för Nina Karlsson, en duktig och erkänd dressyrtränare. Självförtroendet växte, idéerna haglade och utvecklingskurvan exploderade. Ina lärde sig byten fort, redan första gången gjorde hon ett rent galoppombyte och snart var dem även inne och nosade på dem högre skolorna, passage och piruett. Till våren skulle dock Ina tydligt och ordentligt demonstrera att hon är ett sto, varvid resultaten varierade. Men första tävlingen i MSV C:1 minns Emilie med ett leende, det gick över förväntan. 

 

När allting såg ljust ut skulle nästa bakslag inte vänta på sig. Den 14 april skulle Emilie till Lurbo Ridklubb och tävla med hopplaget, division tre. Hon minns hur hon dem tidigare gångerna hon åkt med Ina funderat över varför Ina alltid började bråka i transporten när hon svängde höger, men hade kopplat det till den stoperiod Ina just då var som mest inne i. Den här dagen rullade dem upp på parkeringen, och intill Emilie ställer sig en annan bil varvid tjejen i den bilen berättar hur hon hört något konstigt ljud från transporten, som om något ramlat av. Emilie kliver ur bilen och öppnar luckan till transporten för att förfäras av det hon får höra. Ina andas tungt och snabbt och ger ifrån sig kvidande ljud, ett ljud som Emilie aldrig hört och som än idag känns jobbigt att prata om och på så sätt återuppleva. Snart ser hon hur Inas bakben är nervikta i ett hål i transportgolvet och hur hon sitter fast. Chocken kommer plötsligt, Emilie vet att hon inte kan öppna transportens lastlucka i risk för att Ina ska ramla ut baklänges och med det bryta sina bakben. Snart är 10-15 personer på platsen, alla i syfte att försöka hjälpa Emilie få ut Ina så oskadd som möjligt. Längst fram står Emilie och pratar med sin häst, allt annat har hon plockat ut ur transporten, det är bara hon och Ina. Runtomkring försöker alla människor finna en lösning som eliminerar dem värsta riskerna för stor skada. 30 minuter känns som 3 timmar, tiden går långsamt, men så plötsligt tar Ina i med sina sista krafter och hoppar upp och fram. Väl uppe med bakbenen lägger Ina sig ned, utmattad och trött. Tack vare att transporten även erbjöd fronturlastning gick det att få ut Ina ur transporten, Emilie vill inte ens tänka på vad som hade hänt annars. En av stallkompisarna från Surmulen körde omedelbart upp till Lurbo med sin transport och Emilie vet inte hur eller varför, men trots den färska olyckan tvekade Ina aldrig på att gå in i den andra transporten där mellanväggen tagits bort för att ge henne mer utrymme. Väl på Ultuna röntgades Ina för att sedan sövas ned och opereras. Veterinärerna ville kolla hur senorna såg ut och när Emilie fick beskedet blev hon lättad, det var sträcksenan som fått sig en smäll. Sträcksenan är den "snällaste" senan att skada, den läker ihop och det finns ingen risk för att den slås upp senare som andra typer av senskador kan göra.

 

 

 

Emilie blickar framåt och pratar varmt om sin häst, om det kloka stoet som i dem värsta av situationer behåller sitt lugn och på något sätt accepterar läget. Hon planerar för igångsättningen, drömmer om en framtida start i MSV:C igen, men planerar varsamt. Först ska Ina få en chans att komma igång igen i lugn och ro, för att sedan tävlas på lättare tävlingar. Att rida MSV:B är ett av målen som ligger i framtiden och drömmen är att rida S:t George, hon vet att kvaliten finns där, och precis som alla hästar hon tidigare älskat och trott på, hörs det även att Ina är en av dem hästar hon litar på kan ta sig till hur långt som helst. Men någonting annat hörs också, ljuden av obeskrivlig kärlek, gränslös lycka och oersättlig vänskap. 

 

Ridning ska vara roligt, och om det är något Emilie råder läsarna av Ryttarinnas, är det att känna när det räcker. Att ta en paus om det behövs och komma tillbaka igen. Att inte göra saker för att "det måste göras" utan för att det är kul och ger ett mervärde. Att lyssna på sig själv och på sin kropp är det viktigaste, för det finns alltid en möjlighet att komma tillbaka. Kärleken till hästar tar inte slut, även om den kan ta sig en paus ibland. 

 

Jag lämnar gården i solstrålar och ser hur Emilie går in i stallet igen, boxdörren har klätts med bokstäver som stavar "Princess" och utanför klirrar kaffekopparna. När jag går uppför backen ler jag samtidigt som jag tänker på hur hästägare som Emilie är något utöver det vanliga. Där kärleken handlar om det starka bandet, den unika känslan och den trogna vännen, i relationen mellan häst och människa. 

 

På http://moteliten.blogspot.se/ kan du följa Emilie och Inas resa.