En olycka är sällan planerad
Kategori: Debatt och Diskussion
Jag är gärna inne och tittar på era bloggar, jag följer även några ridsportbloggar som jag tycker är intressanta och har ett mervärde. Men alldeles för ofta stöter jag på hjälmlösa huvuden till häst. Det kan vara en sommarfotografering i grönskan eller dressyrpasset för den där tränaren som kommer till Sverige ytterst få gånger per år. Varje gång förvånas jag över hur lite vi tänker på konsekvensen av att inte bära hjälm när vi sitter till häst och den bråkdel av en sekund det faktiskt tar att förlora allt.
Nu börjar ridsporten alltmer aktivt jobba med detta, hatten byts allt mer ofta ut mot hjälmen i dressyren och det sprider sig hela vägen från den internationella arenan till regional nivå. Förhoppningsvis inser fler hur den lilla pottan på huvudet faktiskt kan rädda möjligheten till att någonsin kunna sitta upp på en häst igen när olyckan väl är framme.
Jag hade inte ridit hos Sofie och Daniel särskilt länge den kvällen vi red upp mot ridhuset för ett träningspass i någorlunda värme och med hyffsat underlag. Ridbanan hemma vid stallet var snögloppig och helt värdelös när årets alla årstider cirkulerade fortare än någonsin, så fort underlaget hann tina var det snart fryst igen. Väl i ridhuset red jag, Sofie och Sofies syster Lollo runt på egen hand. Det var inget avancerat alls, tanken var att hästarna skulle få jobba lite mer än under skritturerna i villaområdet.
Denna kväll var det Ceasar jag red, en häst som har det lite knöligt med balansen och inte är tillräckligt försiktig om vart han sätter sina ben. Men under uppvärmningen pinnade han på och kändes riktigt bra. Jag beslutade mig för att ta ett varv vardera i galopp, och det var då det hände. Jag hade precis vänt halvt igenom från vänster varv och fattade höger galopp efter vändningen. Galoppen kändes mjuk, men något kort, så jag tänkte tyst att jag skulle behöva öka på lite när jag väl kom ut på långsidan. Någonstans där gick Ceasar ned på knä och jag flög över hans hals som skjuten ur en katapult och landade på huvudet för att ta emot slaget mot marken med nacken.
I någon sekund blev det helt svart, jag minns hur jag försökte resa mig så fort som möjligt trots att dem som var i ridhuset skrek åt mig att ligga kvar. Efter några minuter lyckades jag i vilket fall borsta av mig spånet och så var det bara att sitta upp igen. En lättare hjärnskakning och ett gigantiskt blåmärke skulle detta kosta mig, men hade jag inte haft hjälmen på huvudet så hade det kostat mig betydligt mer.
Många förklaringar jag hört genom åren till att ryttare just väljer bort hjälmen, är att dem känner sin häst. Den vinterkvällen jag gjorde en frivolt från hästryggen var det för att underlaget var så pass tokigt att det tog tvärstopp för min häst. Där och då handlade det inte om hur pass väl jag känner Ceasar, för visst kan vi känna våra hästar väl för att snart inse att det inte spelar någon roll när andra faktorer bidrar till att olyckan kommer plötsligt.
Jag kommer aldrig hoppa upp på en häst utan hjälm, hur väl jag än tycker mig känna den. Det finns så otroligt mycket som kan bidra till att olyckan visar sin fula skepnad, och jag tänker inte vara oförberedd den dagen det händer igen.
