ryttarinnas.blogg.se

Jag har många drömmar, det finns en hel del jag skulle önska få uppfyllt. Men om det är något som är en önskedröm så är det att köpa en riktigt fin häst igen. Min tidigare häst var inte särskilt dyr, kanske för att hon var väldigt grön och en riktig pissmärr många gånger, men säkerligen också för att hon var i usel kondition när jag köpte henne.

När jag sålde henne ville jag inte ha ett drömbelopp för henne, även om jag tyckte hon var värd alla tusenlappar i världen. Jag ville ha ett bra hem där jag visste att hon skulle få stanna, i evighet. När jag hittade rätt familj och rätt ryttare var det ingen tvekan, jag hade mer eller mindre kunnat ge bort henne. För jag visste att om jag sålde henne enbart för pengarna så skulle hon gå en oviss framtid tillmötes. För hon var knepig och jävlig många gånger, och med en ryttare som låter ilskan ta över skulle hon snart bli både illa behandlad och omöjlig att rida.

Jag fick inte ut så mycket på den affären, men jag kunde gå och lägga mig om kvällarna med vetskapen om att hon fått ett bra hem. Med det hade jag också ”gett upp” möjligheten att köpa en ny häst, det fanns helt enkelt inga pengar till det.

Jag saknar tiden som hästägare, tiden då jag stod och mockade i över en timme för att jag ville försäkra mig om att det var helt rent i boxen, då jag skrubbade varenda foderhink och torkade ur dem noga varje dag, då jag borstade i flera timmar innan jag ens fick för mig att slänga på sadeln och då jag noga antecknade varje motgång och framsteg i en liten röd anteckningsbok.

Men jag har dem bästa förutsättningarna just nu, för visst är det tufft att vara hästägare också. Alla kostnader för boxplats och foder, vaccinationer och så den där attans järnskon som skulle till att lossna i leran precis när alla räkningar var betalda och jag insett att jag precis skulle komma att gå runt den månaden.

Idag behöver jag inte betala med någonting annat än mitt engagemang vilket gör plånboken överlycklig. Dock finns det en nackdel med det hela, jag vet aldrig när det tar slut. Ska en häst säljas så ska den säljas, så är det bara. Givetvis kan jag förstå situationer och anledningar, men det är klart det känns oerhört sorgligt när det väl händer.

En dag ska jag ha en alldeles egen fin häst, en häst som är bara min. 

Jag har fått en fråga av Frida och tänkte i den här bloggen premiärstarta ”Ryttarinnan besvarar” med Fridas funderingar ang. hur man går tillväga när det handlar om att hitta en bra medryttarhäst.

Hej!

Jag heter Frida och är 15 år. Nu letar jag efter medryttarhäst och undrar vad det är man ska tänka på innan man börjar leta efter annonser eller sätta ut en egen annons? Vad bör jag tänka på när jag kommer ut och provrider? Och vad behöver jag tänka på när jag tillslut ska bestämma mig? Tack för svar!

Att leta medryttarhäst kan vara knepigt, speciellt i storstädarna. Det är många som vill ha chansen att rida utöver tiden på ridskolan eller i annan verksamhet, vilket gör att konkurrensen kan vara stor. Med det säger jag inte att det inte är värt ett försök, många hästägare vill ha avlastning och hjälp! Den enklaste perioden att leta efter medryttarhäst brukar vara under hösten och vintern. Det är då hästägarna går mot ”mörkare tider”, jobb och skola snurrar igång och det kan vara svårt att hitta tiden. Helt plötsligt dyker flertalet annonser upp på nätet, och det är då du som letar medryttarhäst ska hålla ett extra öga på dem större annonsplatserna.

Först bör du tänka över vad du vill ha möjlighet att göra med din medryttarhäst samt vilken typ av ryttare du är och vilken typ av kunskap du besitter. Det finns ägare som vill ha hjälp med träning och tävling, medan andra vill ha någon som rider ut i skogen någon dag i veckan. Du bör också se över hur många dagar i veckan du kan tänkas vara i stallet, och hur pass flexibel du är. Vill du ha fasta dagar eller vill du bestämma det från vecka till vecka?

Kunskap är viktigt, det är annorlunda att rida privathäst hur vi än vrider och vänder på det. Privathästar är oftast inte vana vid många olika typer av ryttare, och ägaren har säkerligen präglat hur hästen reagerar på saker och ting. Därför är det viktigt att du vet att du klarar av det och hur pass du klarar av det. En äldre privathäst kan vara bra att börja med som första medryttarhäst, medan en unghäst kräver ytterligare kunskap och att ryttaren är relativt orädd.

Vissa hästägare behöver även hjälp ekonomiskt, något du bör se över om du kan erbjuda. Andra erbjuder ridning mot hjälp i stallet och med olika typer av sysslor. Det är viktigt att du vet att du har råd att betala om du ringer på en annons som även handlar om en slant i månaden, har du ingen egen inkomst så bör du därför diskutera det hela med dina föräldrar.

Att ha engagerade föräldrar kan vara en bonus, speciellt när man är ung. Det finns många privatstall som har åldersgränser för att det är stora djur och ett stort ansvar. Därför kan det vara bra att ha en förälder som kan vara med i stallet, i vilket fall till en början, för att se så att allting går bra.

Att själv skriva en annons kan vara bra för att visa att man finns och har ett starkt intresse. Skriv ingen novell, det viktigaste är att du lyfter fram hur gammal du är, hur länge du har ridit, om du har tillgång till bil alternativ skjuts till stallet (om det är så att det inte går att åka kollektivt) och vad det är du tänker dig att du vill göra med din framtida medryttarhäst. Lyft gärna fram om du har tävlingserfarenheter, vilken nivå du ligger på samt om du har haft liknande ”uppdrag” tidigare.

Provridningen bör göras lika noga som om det vore en häst du skulle köpa. Är det tänkt att du även ska träna med hästen är det viktigt att du får testa att rida den på ridbanan, och självklart bör du även rida ut en sväng så att du får känna om du kan hantera hästen utanför banan. Testa gärna hästen mer än en gång, och ställ frågor till ägaren. Det är viktigt att du känner att du och hästägaren kommer överens, ni är trots allt dem som ska ha ett gemensamt ansvar för hästen framöver. När det hela är klart så utvärderar du det hela: Ligger stallet på ett bra avstånd hemifrån? Känns hästen som en häst jag kan tänka mig rida i flera år framöver? Matchar mina och hästägarens önskemål?

För hästägaren är medryttaren en enorm resurs, så ditt beslut hänger på att du kan tänka dig rida hästen ett bra tag framöver. Att bara sluta ställer till det för både hästägaren och hästen, så se till att du verkligen har tänkt igenom ditt beslut och lycka till!

Att ridsporten är en farlig sport är dem flesta på det klara med, och där någonstans ligger min största rädsla också. Min absolut största rädsla är att råka ut för en ridolycka som skulle innebära att jag aldrig skulle kunna gå igen, eller ens rida igen. Det skulle vara hemskt att inte kunna använda sin kropp till 100% och utan hästarna vet jag inte alls vad jag skulle göra. Hästarna är trots allt minst 75% av mitt liv, det skulle bli väldigt tomt utan dem procenten…

Jag har opererats många gånger, mestadels på grund av mina hälsenor. Det har inneburit många timmar i rullstol och många timmar på sjukhus. Jag har kunnat uthärda det för att jag vetat att det bara har varit för en kortare period, och jag tror säkerligen att om det nu skulle bli på livstid skulle jag hitta något som skulle kunna förgylla min tid och något att fokusera på. Men helst vill jag ju undvika att det händer…

Varje dag utsätter vi ryttare oss för risker, för vi vet aldrig vad som väntar. Men att få galoppera i vansinnesfart och känna lyckan i bröstet är värt alla risker i världen. Förhoppningsvis så klarar jag mig undan olyckor, förhoppningsvis så kommer jag kunna rida livet ut. Jag kan inte vara nog tacksam för det. 

Det är mycket som aldrig får hända, men om jag ska ta fram en sak så skulle det väl vara att jag av någon anledning inte skulle kunna rida hos Sofie mer. Jag trivs verkligen där och har gjort det från första dagen. Det händer alltid spännande saker, jag får utbildning och utvecklas oerhört som ryttare, jag får rida många olika hästar och jag har världens mest underbara människor som jag får förmånen att träffa flera gånger i veckan! Det skulle vara en mardröm att tvingas leta upp någonting annat när man redan har det som är perfekt.

Jag har varit medryttare några gånger tidigare och det har aldrig varit såhär bra. Det har handlat om dålig kontakt med hästägare, hästägare som inte bryr sig om sina hästar och personer i stallet som har varit vidriga. Det kan få vem som helst att tappa motivationen och det har alltid varit jag som tillslut fått ”säga upp mig”.

Att jag hamnade hos Sofie och Danne var ju helt klart ren tur, jag hade ju bara spontansökt att få börja rida någon häst och inte alls tänkt på hur många svar jag skulle få och att jag verkligen skulle ta tag i det hela. Men ibland vill ödet att livet ska förändras och det har det verkligen gjort. Jag har svårt att tro att jag skulle kunna känna mig så lycklig och tillfreds någon annanstans, så det är verkligen en sak som aldrig får hända!

Jag är en ryttare av ordning, jag ser till att alltid ha kontroll över min häst och arbetar oavsett typ av pass med vardagslydnad. Sådant som att hästen ska så stilla när jag sitter upp, att den ska lyssna på förhållande hjälper när jag ber om det och inte fem minuter senare, och att den ska lita på mig och tro på oss oavsett vilken situation som uppstår.

För att få bra respons på det jag väljer att kalla vardagslydnad, så måste jag också kunna erbjuda någonting. Det blir ganska så tjatigt om allt bara ska handla om ordning och reda, det blir ganska tråkigt om man aldrig får ”släppa loss”. Jag måste erbjuda möjlighet till bus och lite skoj för att kunna få tillbaka koncentration och fokus.

Igår red jag och Lollo ut på rakbanan, det skulle trimmas lite lätt och då är rakbanan det bästa alternativet, det finns oerhörda förutsättningar för konditionsträning där! Eftersom att Loove vaccinerades dagen innan så var det inte tänkt som något ansträngande fyspass, vi skulle med andra ord bara jogga.

Liebe var pigg, hon verkligen älskar rakbanan och den här kvällen var dem flesta ponnyer från ridskolan ute på denna dryga 500 meter långa sandsträcka. Istället för att börja med att korrigera och rätta till henne när hon gick fram som en tickande bomb så längde jag tyglarna och lät henne springa på. Så länge hon höll sig till trav fick hon sträcka ut så mycket hon ville. Handen lät jag vara stilla, sitsen blev viktigare och jag korrigerade tempot genom att räta upp mig ordentligt när jag ville att hon skulle sakta ned. Efter tre sträckor med detta erbjudande fick jag direkt respons.

Sista längan när Loove fick en välförtjänt avskrittning av Sofie fortsatte jag trava ytterligare en sträcka där jag plockade upp henne lite mer och utan att behöva plocka upp henne särskilt mycket hade jag snart den traven jag strävat efter, bra takt och inget alls i händerna, hon bar sig själv!

Så till alla ryttare som säger sig ha ”problem” med era hästar, rid ett pass där ni lägger fokus på att låta hästen välja tempo (ni kan givetvis fortfarande korrigera tempot, det behöver inte handla om sken) och där ni inte diskuterar så mycket. Låt hästen busa och ha kul, för att sedan begära koncentration. Det är ett koncept som är svårt att misslyckas med!

Även Lollo har skrivit ett inlägg på sin blogg om detta, det inlägget hittar ni här:

http://soderberglollo.blogg.se/2012/august/intervall-traning.html