Igår kom Sofie ut till Kvarnbo för att hälsa på och se min nya förmåga, Camaro. Numera går han under smeknamnet "Calle", det tyckte minsann Sofie passade honom alldeles utmärkt. I ridskolans ridhus skulle hårdjobbet börja för både mig och Calle. Det bästa med Sofie är att hon alltid tycks kunna läsa hästar, trots att det inte är hon som sitter på så vet hon exakt vad som ska göras för att få hästen att göra sitt bästa. Det är en ovärderlig tränaregenskap och jag har TUR som har lyckan att få rida för Sofie.
Träningen började med att Calle skulle komma ihop sig mer och att jag skulle jobba aktivt med hans yttersida. När det kommer till den lilla gula hästen så är han som en korsning mellan Pandora och Liebe. Han är väldigt lat och det krävs mycket ben för att få honom att arbeta aktivt (Pandora), samtidigt som han gärna slår ifrån och gör allt han kan för att komma undan det arbete som är jobbigt (Liebe). Med andra ord fick jag arbeta väldigt mycket på min position och på att hela tiden rida aktivt.
Vi började i trav på en stor volt där vi fick jobba med utåtställning i hopp om att få tag på yttersidan. Några steg åt sidan och sedan framåt igen för att behålla energin och arbetsglädjen. Ju mer jag fick tag på yttersidan desto mjukare blev Calle och snart hade jag en rund och trevlig häst runt volten. Vi fick även jobba med förflyttningar över diagonalen för att få Calle att hamna mer på yttertygeln.
När vi jobbat med detta i båda varven så var det dags för galopparbetet, jag fick vara noga med att trycka på mer och verkligen få luft i galoppen. Calle blir gärna väldigt markfast och har lätt för att fastna i "gräddfilen" där det går i hans eget tempo, Så för mig var det viktigt att hela tiden peppa honom framåt. Det är oerhört viktigt att få fram en bra galopp, speciellt om vi tänkt börja med hoppning så småningom, då behövs en ordentlig galopp för att komma bra på hinder.
Efter galopparbetet saktade jag av till trav och helt plötsligt fick jag mer resultat än vad jag förväntat mig på ett pass. Calle hade riktigt bra drag i bakbenen och längde ordentligt på frambenen, helt otroligt vilket snygg och fräsch trav han visade upp! Sofie vart så häpen att hon var tvungen att filma - förhoppningsvis ska jag kunna lägga upp filmen snart.
Jag var jättenöjd efter passet, det kändes som att jag verkligen red och inte bara åkte runt på Calles vilkor. Nu ska vi fortsätta jobba med dem övningarna vi fick under träningspasset och förhoppningsvis kommer Calle bli starkare så att han orkar mer och det går att ställa mer krav. Sofie gav oss verkligen ett riktigt bra pass, och en nyckel till framtiden!
Jag funderar på lilla C mest hela tiden. Tänker på vad som är bra för honom och vad jag kan göra för att ge honom dem bästa möjligheter. Jag har smått börjat fundera på en tävlingsdebut, men jag vill samtidigt inte förhasta mig. Det är lätt att vilja mycket i början, det finns så mycket möjligheter och allt känns så otroligt kul. Men samtidigt måste jag tänka på att lilla C än så länge är sex år gammal och inte har riktigt med rutin.
Därför måste jag i första hand fokusera på träning. C har mycket att jobba med, han är inte ur kondition på något sätt, men han är inte i någon tävlingskondition. Han behöver mer muskler för att orka med det som krävs för att ta sig igenom en hel bana och han skulle behöva bli känsligare för sitsen. Jag vill absolut inte rida med handen mer än nödvändigt - varvid jag måste lära C att lyssna mer för mina vikthjälper.
Fokus nästa vecka blir att dels jobba med bommar (så länge underlaget känns bra på vår lilla utebana). Jag har planerat för både trav och galoppbommar, där jag kan jobba med att variera tempot. Därtill ska vi ut i skog och mark för att C ska få lyfta på benen och även under mysiga skogsturer få möjlighet att jobba aktivt med sin vaksamhet.
Det börjar bli dags att försöka höra med Sofie när det passar att hon kommer ut och kikar på oss, jag behöver råd kring hur jag ska träna för att få fram det bästa ur C. Därtill ska jag höra med ridskolan om jag kan hoppa på någon av deras hoppträningar. Men vi tar ett steg i taget, det är som sagt ingen idé att förhasta sig med det som ska bli bra.
Det regnade som sjutton när jag klev av bussen för att ta mig till stallet idag. Himlen öppnade sig och jag var glad att jag inte hade glömt paraplyet hemma. Angela var i stallet när jag väl kom på plats och snart satt vi båda i sadeln för att rida ut en sväng tillsammans. Vi red mot Flogsta i mörkret, så att vi i vilket fall skulle se någonting. Det blir så otroligt mörkt längs ridvägarna vi har vid stallet, och redan runt halv sju börjar mörkret falla.
Camaro var pigg och glad under turen, han är alltid så härligt positiv till allt! Angelas andra häst, Egatraz, verkade även han på gott humör och pinnade på bakom oss. Han är lite mer harig och därav är Camaro ett perfekt stöd. När vi skrittade längs banvallen släppte Angela nyheten, Akademistallet ska ordna med clear round i hoppning någon gång under höstterminen. Hon beordrade mig att anmäla mig och Camaro så fort Akademistallet annonserar om det och jag kunde inte annat än skratta. Livet innehåller så mycket spännande och glädjande överraskningar!
Nog för att det inte lär bli några höjder för mig och Camaro, men bara att få förbereda och fixa är en del av tjusningen i tävlandet. Så nu är förberedelserna i full gång, jag och lilla C har mycket att göra! Det ska sättas kondition, vi ska testa både markarbete och hoppning och så ska vi finlira på dressyren. Förhoppningsvis ska vi kunna ta lite undervisningshjälp av Sofie och Lollo. Utöver det så ska vi ju därtill vara ute mycket i skog och mark!
Såklart började det ösregna när vi var påväg hem från våran ridtur. Det öste verkligen ner och mina ridbyxor var helt sjöblöta när jag satt av vid stallet. Men hästarna såg glada och lyckliga ut över att ha fått röra ordentligt på sig.
På lördag är det dags för Camaro igen, då ska jag se till att vara där i god tid och få en massa pyssel gjort också, jag tänkte putsa och feja en hel del! Därtill funderar jag faktiskt på ett pass i ridhuset. Mer om det på lördag.
För 16 år sedan började ett för mig evigt intresse. På en smutsgul skimmel i ett ridhus som saknade isolering och den här vintereftermiddagen var svinkallt. Jag minns hur jag trots kylan utanför kokade av värme och jag minns hur jag varv på varv ihärdigt kämpade med att få ponnyn att börja galoppera. Så kom det, på en millisekund, en explosion av galoppsprång. För varje språng visste jag att jag aldrig skulle vilja sluta med hästar. Total lycka kan vara att galoppera en hel långsida på en smutsgul ponny en iskall vintereftermiddag. Den här bloggen började som ett projekt för att inspirera och motivera unga ryttare och ryttarinnor, men har kommit att bli så mycket mer. Den har blivit viktig och en del av något så mycket större än vad jag någonsin hade kunnat trott när den väl startade. Tidigare låg denna blogg på en annan portal, men har nu flyttat till blogg.se i syfte att växa och bli större. Välkommen hit, välkommen till Ryttarinnan!
