Det regnade som sjutton när jag klev av bussen för att ta mig till stallet idag. Himlen öppnade sig och jag var glad att jag inte hade glömt paraplyet hemma. Angela var i stallet när jag väl kom på plats och snart satt vi båda i sadeln för att rida ut en sväng tillsammans. Vi red mot Flogsta i mörkret, så att vi i vilket fall skulle se någonting. Det blir så otroligt mörkt längs ridvägarna vi har vid stallet, och redan runt halv sju börjar mörkret falla.
Camaro var pigg och glad under turen, han är alltid så härligt positiv till allt! Angelas andra häst, Egatraz, verkade även han på gott humör och pinnade på bakom oss. Han är lite mer harig och därav är Camaro ett perfekt stöd. När vi skrittade längs banvallen släppte Angela nyheten, Akademistallet ska ordna med clear round i hoppning någon gång under höstterminen. Hon beordrade mig att anmäla mig och Camaro så fort Akademistallet annonserar om det och jag kunde inte annat än skratta. Livet innehåller så mycket spännande och glädjande överraskningar!
Nog för att det inte lär bli några höjder för mig och Camaro, men bara att få förbereda och fixa är en del av tjusningen i tävlandet. Så nu är förberedelserna i full gång, jag och lilla C har mycket att göra! Det ska sättas kondition, vi ska testa både markarbete och hoppning och så ska vi finlira på dressyren. Förhoppningsvis ska vi kunna ta lite undervisningshjälp av Sofie och Lollo. Utöver det så ska vi ju därtill vara ute mycket i skog och mark!
Såklart började det ösregna när vi var påväg hem från våran ridtur. Det öste verkligen ner och mina ridbyxor var helt sjöblöta när jag satt av vid stallet. Men hästarna såg glada och lyckliga ut över att ha fått röra ordentligt på sig.
På lördag är det dags för Camaro igen, då ska jag se till att vara där i god tid och få en massa pyssel gjort också, jag tänkte putsa och feja en hel del! Därtill funderar jag faktiskt på ett pass i ridhuset. Mer om det på lördag.
För 16 år sedan började ett för mig evigt intresse. På en smutsgul skimmel i ett ridhus som saknade isolering och den här vintereftermiddagen var svinkallt. Jag minns hur jag trots kylan utanför kokade av värme och jag minns hur jag varv på varv ihärdigt kämpade med att få ponnyn att börja galoppera. Så kom det, på en millisekund, en explosion av galoppsprång. För varje språng visste jag att jag aldrig skulle vilja sluta med hästar. Total lycka kan vara att galoppera en hel långsida på en smutsgul ponny en iskall vintereftermiddag. Den här bloggen började som ett projekt för att inspirera och motivera unga ryttare och ryttarinnor, men har kommit att bli så mycket mer. Den har blivit viktig och en del av något så mycket större än vad jag någonsin hade kunnat trott när den väl startade. Tidigare låg denna blogg på en annan portal, men har nu flyttat till blogg.se i syfte att växa och bli större. Välkommen hit, välkommen till Ryttarinnan!