Den här söndagen var det tävling på hemmaplan, vilket kändes riktigt skönt. Lyxen var att både jag och Lollo sov över hos Sofie och Danne och med det kunde sova fram till 08.00 då klockorna började ringa på våra telefoner. Kaffe och en macka senare satt vi i bilen påväg upp till stallet.
Lollo startade först i 90 cm klassen och efter att ha fixat och donat ett tag var hon snart uppe i sadeln och började värma upp på rakbanan. Sofie, Barbiemamma och alla hundarna var snart på plats, lagom tills dess att Lollo skulle börja hoppa fram i ridhuset.
Väl på banan i första klassen fick Lollo och Loove tyvärr ett pet, men vi var alla så nöjda och stolta över dem i vilket fall. Det var en clear round och möjligheten att göra en ny start direkt efter den första fanns, men eftersom att Lollo även skulle starta i 1 meter valde hon att lämna banan efter sin ritt.
Så var det dags att ladda om inför nästa klass. Vi drack kaffe och turades om att fotografera alltifrån hundar till barn som begravde varandra i lövhögar. Vädret var strålande, solen sken hela dagen.
Snart var Lollo på plats i sadeln igen, både hon och Loove såg så harmoniska och säkra ut. Dem red runt på banan som om det vore en vardagsträning, vilket gjorde att dem fixade en stensäker nolla. Dock hade Lollo räknat lite fel när det kom till antal hinder som skulle ridas, så efter målgång red hon över ytterligare ett hinder. Men flaggen hade redan flaggat och Lollo hade gjort en clear round vilket firades med en jättefin rosett!
Det är så härligt att följa Lollo och Sofie på tävlingsbanorna, alltid spänning och gläjde och bra sällskap. Nu väntar fler starter och förhoppningsvis fler felfria rundor!
GRATTIS LOLLO OCH LOOVE - NI KOMMER GÅ HUR LÅNGT SOM HELST!
För 16 år sedan började ett för mig evigt intresse. På en smutsgul skimmel i ett ridhus som saknade isolering och den här vintereftermiddagen var svinkallt. Jag minns hur jag trots kylan utanför kokade av värme och jag minns hur jag varv på varv ihärdigt kämpade med att få ponnyn att börja galoppera. Så kom det, på en millisekund, en explosion av galoppsprång. För varje språng visste jag att jag aldrig skulle vilja sluta med hästar. Total lycka kan vara att galoppera en hel långsida på en smutsgul ponny en iskall vintereftermiddag. Den här bloggen började som ett projekt för att inspirera och motivera unga ryttare och ryttarinnor, men har kommit att bli så mycket mer. Den har blivit viktig och en del av något så mycket större än vad jag någonsin hade kunnat trott när den väl startade. Tidigare låg denna blogg på en annan portal, men har nu flyttat till blogg.se i syfte att växa och bli större. Välkommen hit, välkommen till Ryttarinnan!