ryttarinnas.blogg.se

”Winners never quit and quitters never win”

Det ordspråket har hjälpt mig genom många år av dålig självkänsla och perioder då jag inte trott på mig själv. För när allt känns nattsvart och livet inte blir som tänkt, så samlar jag min kraft, reser mig igen och kommer tillbaka tusen gånger starkare. Genom familjetragedier, hemska förluster av både människor och djur, trasiga relationer och allt som aldrig blir som man tänkt sig finns det ytterligare ett ordspråk som sammanfattar det hela:

 ”You never know how strong you are until being strong is the only choice you have”

Det jag väldigt gärna skulle vilja uppleva är att under en vecka eller längre få spendera min tid i Tyskland. Inte för att jag finner landet som något favoritresemål, utan för att jag vet att det är där hästnäringen är som störst, det är där många av dem bästa (och dyraste) hästarna plockas fram.

Lollo har varit i Tyskland och berättar gärna om sina upplevelser där. Det låter så himla häftigt! Att tävlingarna håller en helt annan standard, att det inte är konstigt att en åring säljs för flera miljoner och att hästanläggningarna är något utöver det vanliga.

Vi har pratat om att åka dit för att hälsa på hennes tidigare arbetsplats och på så sätt grotta ned oss ordentligt i vad Tyskland har att erbjuda i hästväg. Det vore fantastiskt att få se och uppleva ett land där hästar är en otroligt prioriterad samhällsfunktion. Ridningen är annorlunda och sättet att lära är annorlunda. Jag hoppas att vi kan komma iväg så småningom, det är verkligen något jag vill göra!

Jag har många drömmar, det finns en hel del jag skulle önska få uppfyllt. Men om det är något som är en önskedröm så är det att köpa en riktigt fin häst igen. Min tidigare häst var inte särskilt dyr, kanske för att hon var väldigt grön och en riktig pissmärr många gånger, men säkerligen också för att hon var i usel kondition när jag köpte henne.

När jag sålde henne ville jag inte ha ett drömbelopp för henne, även om jag tyckte hon var värd alla tusenlappar i världen. Jag ville ha ett bra hem där jag visste att hon skulle få stanna, i evighet. När jag hittade rätt familj och rätt ryttare var det ingen tvekan, jag hade mer eller mindre kunnat ge bort henne. För jag visste att om jag sålde henne enbart för pengarna så skulle hon gå en oviss framtid tillmötes. För hon var knepig och jävlig många gånger, och med en ryttare som låter ilskan ta över skulle hon snart bli både illa behandlad och omöjlig att rida.

Jag fick inte ut så mycket på den affären, men jag kunde gå och lägga mig om kvällarna med vetskapen om att hon fått ett bra hem. Med det hade jag också ”gett upp” möjligheten att köpa en ny häst, det fanns helt enkelt inga pengar till det.

Jag saknar tiden som hästägare, tiden då jag stod och mockade i över en timme för att jag ville försäkra mig om att det var helt rent i boxen, då jag skrubbade varenda foderhink och torkade ur dem noga varje dag, då jag borstade i flera timmar innan jag ens fick för mig att slänga på sadeln och då jag noga antecknade varje motgång och framsteg i en liten röd anteckningsbok.

Men jag har dem bästa förutsättningarna just nu, för visst är det tufft att vara hästägare också. Alla kostnader för boxplats och foder, vaccinationer och så den där attans järnskon som skulle till att lossna i leran precis när alla räkningar var betalda och jag insett att jag precis skulle komma att gå runt den månaden.

Idag behöver jag inte betala med någonting annat än mitt engagemang vilket gör plånboken överlycklig. Dock finns det en nackdel med det hela, jag vet aldrig när det tar slut. Ska en häst säljas så ska den säljas, så är det bara. Givetvis kan jag förstå situationer och anledningar, men det är klart det känns oerhört sorgligt när det väl händer.

En dag ska jag ha en alldeles egen fin häst, en häst som är bara min. 

Att ridsporten är en farlig sport är dem flesta på det klara med, och där någonstans ligger min största rädsla också. Min absolut största rädsla är att råka ut för en ridolycka som skulle innebära att jag aldrig skulle kunna gå igen, eller ens rida igen. Det skulle vara hemskt att inte kunna använda sin kropp till 100% och utan hästarna vet jag inte alls vad jag skulle göra. Hästarna är trots allt minst 75% av mitt liv, det skulle bli väldigt tomt utan dem procenten…

Jag har opererats många gånger, mestadels på grund av mina hälsenor. Det har inneburit många timmar i rullstol och många timmar på sjukhus. Jag har kunnat uthärda det för att jag vetat att det bara har varit för en kortare period, och jag tror säkerligen att om det nu skulle bli på livstid skulle jag hitta något som skulle kunna förgylla min tid och något att fokusera på. Men helst vill jag ju undvika att det händer…

Varje dag utsätter vi ryttare oss för risker, för vi vet aldrig vad som väntar. Men att få galoppera i vansinnesfart och känna lyckan i bröstet är värt alla risker i världen. Förhoppningsvis så klarar jag mig undan olyckor, förhoppningsvis så kommer jag kunna rida livet ut. Jag kan inte vara nog tacksam för det. 

Det är mycket som aldrig får hända, men om jag ska ta fram en sak så skulle det väl vara att jag av någon anledning inte skulle kunna rida hos Sofie mer. Jag trivs verkligen där och har gjort det från första dagen. Det händer alltid spännande saker, jag får utbildning och utvecklas oerhört som ryttare, jag får rida många olika hästar och jag har världens mest underbara människor som jag får förmånen att träffa flera gånger i veckan! Det skulle vara en mardröm att tvingas leta upp någonting annat när man redan har det som är perfekt.

Jag har varit medryttare några gånger tidigare och det har aldrig varit såhär bra. Det har handlat om dålig kontakt med hästägare, hästägare som inte bryr sig om sina hästar och personer i stallet som har varit vidriga. Det kan få vem som helst att tappa motivationen och det har alltid varit jag som tillslut fått ”säga upp mig”.

Att jag hamnade hos Sofie och Danne var ju helt klart ren tur, jag hade ju bara spontansökt att få börja rida någon häst och inte alls tänkt på hur många svar jag skulle få och att jag verkligen skulle ta tag i det hela. Men ibland vill ödet att livet ska förändras och det har det verkligen gjort. Jag har svårt att tro att jag skulle kunna känna mig så lycklig och tillfreds någon annanstans, så det är verkligen en sak som aldrig får hända!