ryttarinnas.blogg.se

  

 

Hon var min eldsvarta drottning, min sammetssvarta trygghet. Hon var mitt hopp och min största kärlek. Hon var inte vilken häst som helst, hon var hästen för mig, hästen som passade mig perfekt. Vi var inte bara ett ekipage, vi var perfektion, och alla i vår närhet såg hur kärlek kunde rida svåra skolor lekande lätt och hoppa dem högsta hinder. Dem kollade på oss från stallplanen, där vi dansade fram på ridbanan, tillsammans. 

 

Vår kärlek till varandra var obeskrivlig, och den var oerhörd. Vi gjorde det mesta tillsammans. Varje avslutad skoldag spenderades i stallet, varje helgkväll. Det fanns ingenting som kunde hålla mig borta från det vackraste jag en gång hade. Men så en dag skulle allting börja gå mot sitt slut. 

 

Jag minns att vi hade pratat om hur det hade sett ut om du hade varit unghäst när vi för första gången träffades, hur många framgångar vi hade skördat. Men du var inte ung längre och du började känna dig gammal. Du orkade inte lika mycket, och det gick att se på dig att dem lekande lätta dagarna var över. Bakbenen började kännas allt tyngre, synen blev allt sämre. Jag orkade inte se på, jag orkade inte se det fruktansvärda, jag orkade inte se mitt livs största kärlek tyna bort. 

 

Jag minns att jag festade mig redlös varje dag den sommaren, dem dagarna som du hade behövt mig. För att jag var feg, för att jag kände för mycket sorg och maktlöshet. Jag borde inte ha gjort det, men jag var ung och hade aldrig hanterat den här typen av sorg tidigare. Jag visste inte hur jag skulle göra, det jag visste var att du skulle försvinna. 

 

Och du försvann och lämnade mig med alla fantastiska minnen. Du galopperade fridfullt på dem grönaste ängar och jag skenade i hysterisk gråt hela vägen hem och vägrade gå ut på flera dagar. Jag sov mig igenom sommarlovets sista månad, drömde om första träningspasset då instruktören sa att hon aldrig sett ett ekipage så sammansvetsat, drömde om sandvägarna som vi alltid galopperade på, drömde om ditt huvud i min famn om kvällarna när jag var tvungen att plugga fysik och tyckte att den bästa platsen att göra det på var hos dig. 

 

Många hästar har passerat sedan dess, men dig kommer jag aldrig att glömma. Du är förevigad som den häst som fick mig att inse hur gränslös kärleken till en häst kan vara och hur ont det gör när den kärleken blir till sorg och saknad. Du var Isola, min eldsvarta drottning, min räddning och min trygghet.