Idag var det dags igen att åka till Jällaskolan för att se Sofie och Liebe starta i 1.20 klassen. Allt var i sin ordning igen, vi alla var på plats! Vädret visade sig från sin snälla sida och tur var väl det, för det blev en lång dag. Redan runt 10:30 var jag på plats för att kolla lite på klasserna innan. Det är alltid kul att följa några ekipage och se hur det går för dem,och om inte annat går det att förfäras över både ett och annat.
Jag kan förstå att många rider in på banorna runt om i landet för att få rutin, men vissa kan jag överhuvudtaget inte förstå vad dem ska in på banan att göra. Det rycks och det slits, det är ponnysvängar med både hästar och ryttare som inte har kapacitet för att rida så pass snävt och det är spön och skrik. Ibland vågar man knappt titta när det är ryttare som gång på gång "lägger hästen i skiten" och sedan klagar på att det inte gick bra. Det går verkligen att bli riktigt mörkrädd.
Men i vilket fall har vi ett väl rutinerat ekipage från våran sida som vi kan stoltsera med. Sofie rider alltid med ett grymt fokus och är otroligt stöttande hela vägen. Hon låter Liebe göra jobbet, men löser även problem som kan dyka upp på vägen med små korrigeringar. Idag stötte vi dock på något riktigt ohyggligt och respektlöst på framhoppningsbanan.
Det är många som vill hoppa fram på tävling, det är trångt och det gäller att se upp. Alla vill ha chansen att komma på hinder och det är där det lätt blir så att dem som hörs mest och fäktar mest är den som får hoppa fram ordentligt. Vi trodde nog alla när Sofie red in på framhoppningsbanan idag att hon skulle ha gott om tid till att värma upp. Men när ett annat ekipage med tillhörande assistans vägrade respektera att Sofie snart skulle in på banan så fick Sofie och Liebe helt enkelt rida in på banan utan att vara ordentligt varma i kläderna. Det är tråkigt, men vanligt, på framhoppningsbanorna att den som krigar sig fram och skiter i andra är den som får mest tid.
Inne på banan höll Sofie dock fokus, ett slarvfel från Liebes sida som inte lyssnade ordentligt och så en korrigering på sista. Totalt tre nedslag och tolv fel, men jag tyckte det var otroligt bra ridet av Sofie som trots allt inte fått ordentligt med tid för värmning. Vi var alla nöjda över insatsen och hoppas att nästa tävling ska erbjuda bättre framridningstid eller åtminstonde folk som respekterar allas rätt till att rida fram och värma upp ordentligt.
Utöver framridningsfighten hann vi med att fika och kolla på en hel del ekipage och som vanligt ha det riktigt trevligt, jag skulle inte vilja åka med något annat gäng än Silliecrew, det finns bara ett team som är tillräckligt härligt och bra och det är vårat!
För 16 år sedan började ett för mig evigt intresse. På en smutsgul skimmel i ett ridhus som saknade isolering och den här vintereftermiddagen var svinkallt. Jag minns hur jag trots kylan utanför kokade av värme och jag minns hur jag varv på varv ihärdigt kämpade med att få ponnyn att börja galoppera. Så kom det, på en millisekund, en explosion av galoppsprång. För varje språng visste jag att jag aldrig skulle vilja sluta med hästar. Total lycka kan vara att galoppera en hel långsida på en smutsgul ponny en iskall vintereftermiddag. Den här bloggen började som ett projekt för att inspirera och motivera unga ryttare och ryttarinnor, men har kommit att bli så mycket mer. Den har blivit viktig och en del av något så mycket större än vad jag någonsin hade kunnat trott när den väl startade. Tidigare låg denna blogg på en annan portal, men har nu flyttat till blogg.se i syfte att växa och bli större. Välkommen hit, välkommen till Ryttarinnan!