ryttarinnas.blogg.se

  

 

Hon var min eldsvarta drottning, min sammetssvarta trygghet. Hon var mitt hopp och min största kärlek. Hon var inte vilken häst som helst, hon var hästen för mig, hästen som passade mig perfekt. Vi var inte bara ett ekipage, vi var perfektion, och alla i vår närhet såg hur kärlek kunde rida svåra skolor lekande lätt och hoppa dem högsta hinder. Dem kollade på oss från stallplanen, där vi dansade fram på ridbanan, tillsammans. 

 

Vår kärlek till varandra var obeskrivlig, och den var oerhörd. Vi gjorde det mesta tillsammans. Varje avslutad skoldag spenderades i stallet, varje helgkväll. Det fanns ingenting som kunde hålla mig borta från det vackraste jag en gång hade. Men så en dag skulle allting börja gå mot sitt slut. 

 

Jag minns att vi hade pratat om hur det hade sett ut om du hade varit unghäst när vi för första gången träffades, hur många framgångar vi hade skördat. Men du var inte ung längre och du började känna dig gammal. Du orkade inte lika mycket, och det gick att se på dig att dem lekande lätta dagarna var över. Bakbenen började kännas allt tyngre, synen blev allt sämre. Jag orkade inte se på, jag orkade inte se det fruktansvärda, jag orkade inte se mitt livs största kärlek tyna bort. 

 

Jag minns att jag festade mig redlös varje dag den sommaren, dem dagarna som du hade behövt mig. För att jag var feg, för att jag kände för mycket sorg och maktlöshet. Jag borde inte ha gjort det, men jag var ung och hade aldrig hanterat den här typen av sorg tidigare. Jag visste inte hur jag skulle göra, det jag visste var att du skulle försvinna. 

 

Och du försvann och lämnade mig med alla fantastiska minnen. Du galopperade fridfullt på dem grönaste ängar och jag skenade i hysterisk gråt hela vägen hem och vägrade gå ut på flera dagar. Jag sov mig igenom sommarlovets sista månad, drömde om första träningspasset då instruktören sa att hon aldrig sett ett ekipage så sammansvetsat, drömde om sandvägarna som vi alltid galopperade på, drömde om ditt huvud i min famn om kvällarna när jag var tvungen att plugga fysik och tyckte att den bästa platsen att göra det på var hos dig. 

 

Många hästar har passerat sedan dess, men dig kommer jag aldrig att glömma. Du är förevigad som den häst som fick mig att inse hur gränslös kärleken till en häst kan vara och hur ont det gör när den kärleken blir till sorg och saknad. Du var Isola, min eldsvarta drottning, min räddning och min trygghet. 

 

For a heart so big, God wouldn’t let it live.

När jag såg meddelandet visste jag inte hur jag skulle hantera den känslostorm som ryckte tag i mig. Jag försökte skärpa till mig, tänka på någonting positivt, koncentrera mig på att läsa tidningen som låg framför mig. Telefonen, som för bara några dagar sedan bytt bakgrundsbild till den där jag står mittemot Ceasar och ler, meddelar mig nu att Ceasar ska tas bort, att han inte ska få finnas mer. Det finns inget mer att göra. 

Sorgen är en ovälkommen vän, under en lång period låg sorgen alldeles för tätt intill. Förföljde mig och kvävde mig med tomhet och tröstlöshet.

Det var sommar när Isola togs bort. Jag minns hur jag inlåst på mitt rum kvävde skrik och grät så att jag skakade. Isola var min drottning, mitt eldsvarta fullblod, min största trygghet. På Isola var jag odödlig, jag kunde göra vad helst jag ville, ingenting var omöjligt. Men hon hade kommit till den punkten där ingenting längre fanns att göra, hon såg dåligt och hade dragits med hältor hela våren. Varje dag hade jag spenderat tillsammans med henne, oavsett årstid, oavsett högtid. Det var strålande sol den eftermiddagen, det var varmt och svala brisar svepte förbi.  En dag som gjord för att vara i stallet, men jag vägrade åka dit. Jag klarade inte av att vara i hennes närhet när det behövdes som mest. Jag klarade inte av att lämna henne en sista gång.

Ceasar var en väldigt speciell häst, han älskade att bli borstad och ompysslad, det var som om han sträckte på sig extra mycket när han visste att han skulle bli fin. Även om Ceasar inte var speciellt vacker exteriört sett, så var hans personlighet något utöver det vanliga. Han älskade att få höra att han var en fin, bra och duktig häst och visade det genom att lägga huvudet på sned så fort han fick sitt beröm. Dessutom älskade han att sträcka ut i galopp längs rakbanan, det var som om han blev unghäst på nytt när han bockade och frustade sig fram. Något annat som utmärkte Ceasar var att han gjorde sig extremt bra på bild, han var fotogenisk helt enkelt. Han fick dem flesta bilder att se ut som tagna ur en katalog. Det var märkligt att fotografera honom, det var nästan som om han visste om vad som hände och koncentrerade sig på att göra sitt bästa.

Igår var det Ceasars tur att fara till Trapalanda och dess evigt gröna ängar. Veterinären bedömde att det inte fanns någonting mer att göra och att Ceasar med det skulle få evig vila. Det är alltid oerhört jobbigt och sorgligt när hästar behöver tas bort, det är så mycket känslor och så tungt att behöva vara med om ett sådant beslut. Men vi gör det för hästarnas skull, för att dem ska slippa lida och ha ont och för att dem ska få ett värdigt avslut.

Vi kommer nog alltid komma ihåg Ceasar som hästen som älskade att känna sig älskad. För mig var han en betydelsefull och älskad häst, en häst som jag tyckte mycket om och som fick mig att le åt alla sina upptåg och påhitt. Jag är glad att jag hann rida honom en sista gång, att jag hann klappa honom en sista gång.

Och om jag får gissa så tror jag att Ceasar gör en storartad entré i Trapalanda, och precis som han charmade oss fortsätter charma gamla som nya vänner, där sorgen och smärtan inte längre finns. Själv kommer jag behålla telefonens bakgrundsbild, jag blir så glad när jag ser den, för den påminner mig om att lycka inte behöver vara att ha alla pengar i världen, utan att lycka lika gärna kan vara att älska en häst.