ryttarinnas.blogg.se

Igår var det verkligen fullt upp och plattan i mattan som gällde. Eftermiddagen kickades igång med att jag skrittade ut på Liebe tillsammans med Sofie på Lillan. Vi skrittade en bra bit så att hästarna fick röra ordentligt på sig och återvände sedan till stallet. Klockan tickade på i vanlig ordning och så var det dags för mig att ta tag i Loove. 

 

Dock hade han dagen till ära (han hedrar nog visserligen alla dagar med denna ritual) gjort en total leringpackning på framförallt hals, huvud och man. Benen gick knappt att se så jag fick börja med att ta honom till spolspiltan och spola av dem fyra lerklumparna till ben ordentligt. Så kom jag till manen, det var ett riktigt krig att få loss all lera som satt som gjuten i varje hårstrå. Det fejades och borstades i vad som kändes som en evighet. Tillslut kände jag mig någorlunda klar och då var det dags att få på prylarna. 

 

Väl uppe i sadeln red jag mot rakbanan, mörkret hade lagt sig över ridskolan och jag såg verkligen ingenting. Loove blev upprörd över mina tappra försök att försöka se något överhuvudtaget och koncentrationen var inte på topp. Efter några längor fram och tillbaka i skritt (och regn och blåst), tog jag och styrde in på utebanan. Där var i vilket fall belysningen på, så jag kunde se något. 

 

Vädret var inte på topp, det var ett ihärdigt duggande som gjorde att sikten inte blev särskilt klar för varken mig eller Loove. Men jag ville inte trycka in honom på den lilla fyrkanten i ridhuset då det bara är en liten bit av ridhuset som är avsatt för privatryttare när lektionerna är i full gång. Så jag fick kämpa på bäst jag kunde med mitt arbete utomhus. Loove klev genast in i Macho Man kostymen och under mig hade jag en häst som krängde sig undan allt vad arbete kunde tänkas betyda. 

 

Igår var fokus på tempoväxlingar, men jag passade även på att rida mycket övergångar. Jag vill ju kunna styra och ställa själv där uppe, och under mig hade jag en minst lika bestämd herre. Det blev lite spontantrav från hans sida för att komma ifrån kraven i skritten, det blev bockningar och småskutt för att komma undan travarbetet. Där uppe satt jag helt röd i ansiktet av ansträngning medan svetten lackade och huvudet fullkomligen grillades på alla möjliga lösningar. 

 

När jag fått någon länga orytmisk trav kom jag tillslut på mig själv med att jag måste räta mer på kroppen, och använda min tyngd till att få det tempo jag önskar i traven. Jag längde något på tyglarna, använde sätet för att bromsa upp och för att släppa fram. Där någonstans i duggregnet lyssnade Loove plötsligt en hel länga och jag kunde både öka och ta tillbaka. 

 

Med det var jag nöjd, jag ville inte traggla bara för att jag kommit på ett sätt att korrigera tempot. Loove fick enormt med klappar och glada utrop och jag skrittade av honom innan det var dags att gå in i stallet. Utefter omständigheterna var jag nöjd med Loove, även om jag var den som var svettigast av oss. Dock behöver han få in bättre fokus även när han helst av allt vill hoppa rätt upp i luften, men det kommer med tiden. I vilket fall är det sådana hyss som alla hästar kan ha för sig och nu är Loove fortfarande ung och måste få busa ibland. Hästlivet ska vara roligt!

 

Om det nu är så att Loove tänkt att det är ryttarinnan som ska få ta dusterna med bus och dålig koncentration så är det väl så, det är lite som att vara barnvakt - alla hyss kommer när föräldrarna lämnat hemmet och barnvakten är den enda som är kvar.