Dag 21 - Någon jag vill träffa
Kategori: 30 dagar
Det var smällkall vinter och frost på rutorna. Jag låg i en soffa på nedervåningen i det stora bostadshuset ute i Åloppe. På övervåningen sov Frida, hennes man och deras ettåriga dotter. I stallet utanför huset sov welshkorsningen Bouije, eller Bullen som jag kallade honom. Jag hade ridit Bullen i några månader, han var bara fyra år gammal och en pissponny många gånger. Han visste mycket väl att han var stark trots sin futtiga storlek och drog gärna nytta av den egenskapen. Om jag minns rätt var jag fjorton år gammal, Frida hade erbjudit sovplats om helgerna eftersom jag i vilket fall spenderade varenda helgdag i stallet. Sedan Bullen kastat av en flicka så pass att hon brutit näsbenet, fick jag därtill busskort och fickpengar för att komma ut och ta hand om ponnyn som ingen ville kännas vid.
Frida hade lagt boken "Dressyr med Kyra" på vardagsrumsbordet. Hon sa att jag kunde bläddra i den om jag inte kunde somna och det var precis det jag gjorde den kvällen. Jag fascinerades av Kyras sätt att prata om utbildning och ryttarens enorma påverkan. Hur hon gav råd som kunde tyckas väldigt simpla, men som många hästmänniskor verkade glömma bort alldeles för ofta.
Som att inte rida hästen med styrka som främsta verktyg. Jag minns hur jag läste om vikten av att hästen lyssnar för hjälperna, skitsaksamma om hästen inte går i form, bara den tuffar på framåt, får igång bakbenen och lyssnar på drivande som förhållande hjälper. Det var som nån sorts formel, enkel ridmagi, att den äkta och sanna arbetsviljan kom ur tempo och takt. Att den dåliga ridningen oftast handlade om just styrka, där ryttaren använde sin kraft i någon form av styrkemätning. Vi vill ha lätta hästar, hästar som bjuder framåt och som inte är tunga i handen eller drar iväg med oss, hästar som är ärliga i sitt arbete. Där handlar det om hur vi ryttare väljer att rida och utbilda dem, vad vi vill åstadkomma.
Morgonen efter jag hade fått Kyras moralkaka i bokform så hade jag en helt ny inställning. Jag satt upp på lilla Bullen och red runt i paddocken med inställningen "bara han går framåt, lyssnar när jag ber honom att stanna och flyttar sig för mina skänklar när jag ber honom". Bullen kunde ju inte allt, han hade fortfarande unghästbus och saker att protestera mot, men jag tror att vi fick en annan typ av kontakt den morgonen.
Det behöver inte vara så himla invecklat och pladdrigt när det kommer till ridningen. Det kan vara så enkelt som Kyra fick mig att förstå. Vi behöver inte knyckla ihop all disciplin och alla ridningens konster, vi kan börja med att känna vilken typ av takt och tempo vi behöver rida i och utgå från det för att sedan lägga på fler moment och introducera nya övningar.
När jag skriver det här inser jag att jag under en period tappat bort Kyra lite i min ridning, och att jag måste hämta tillbaka en hel del av det jag en gång läste mig till i ett hus ute på landet. För efter den kvällen så blev allt så okomplicerat med Bullen, vi hittade varandra mer och mer och han kunde lyckligt säljas vidare efter bara någon månad. Visserligen var jag oerhört ledsen, men också glad över att jag lyckats knäcka den enkla koden och att den sista månaden gett mer än alla våra månader sammanlagt.
Jag skulle vilja träffa Kyra och prata mer om det här. Få nya perspektiv och få tillbaka den där känslan av enkelhet som jag hade som 14 år gammal och beredd att prova det mesta för att få ut så mycket som möjligt av min ridning. Jag skulle vilja prata med henne om hur hon ser på ryttare idag, och hur man jobbar med en ryttare som rider på just styrka. Hur omvandlar man det till enkelhet. Sen skulle jag nog vilja tacka Kyra, tacka henne för att hon skrev en bok som skulle bidra till att en 14 år gammal flicka fick ett bättre samarbete med sin häst. Det hade hon nog inte förväntat sig när boken gavs ut för tio år sedan...
