Det blir aldrig som jag tänkt mig
Kategori: Ridning
Den här veckan började med att det var kaos i planeringen, jag for och flängde runt och tillbringade en del tid på landet med mina släktingar, vilket gjorde att jag inte tog mig till stallet så pass omgående som jag tänkt. När man inte har tillgång till varken körkort eller bil så är det dessutom väldigt svårt att ta sig från ställen som ligger mitt i ingenstans och jag satt mer eller mindre strandad tills sent igår kväll. Visserligen kul och jättetrevligt, men jag vill ha saker planerade och jag vill kunna hålla det jag lovat.
Idag var det dock dags för första passet i stallet på länge. Det skulle innebära hoppning i ett växthuskvavt ridhus och en hel del utmaningar. Sofie satt på Chic, Lollo på sin Loovino och jag på Liebe när vi snart värmde upp hästarna inför passets olika uppgifter. Liebe var utom sig av lycka, hoppning är något hon älskar och då är det inte sällan hon blir så pass upp i varv att det tar ett tag att få fatt i henne och samtidigt kan låta henne gå i ett tempo som faktiskt går att rida i. Vi värmde upp på dem två "titthinder" som lagts fram, ett med paket under och ett med en dukliknande historia. Hästarna var uppmärksamma, men ingen var speciellt illa berörd över dem lite utspökade hindrena.
I början hade jag nog inte mycket till kommunikation alls med min häst, det var full fräs och plattan i mattan under nästan hela uppvärmningen. Jag försökte jobba mig till en ärlig bjudning som inte innebär hysteri eller slow motion och titt som tätt hade jag nått på kroken innan det rann mig ur händerna. Jag måste helt klart lära mig att hålla kvar, att kämpa lite till även när det lossnar. För det är precis samma problematik som vissa ryttare kan tänkas ha när dem hoppar en bana, dem första hindrena går bra och vinsten är redan vunnen för att snart bytas ut mot en rivning eller en vägran. Att pusha lite till är att kämpa vid att hålla kvar känslan hela vägen.
Avslutningsvis skulle vi alla hoppa en bana, för mig handlade det om att få in rätt antal galoppsprång, ha god fart mot hindrena, inte katapulta iväg min häst när jag kan sitta tillbaka och få ett galoppsprång till, hålla i och stå i lätt sits. Det var med andra ord en hel del att tänka på när jag red ann mot första hindret på den bestämda banan. Självklart skulle det generera i "pilotfel", jag kom alldeles för snävt in på ettan, fick ett dåligt språng vilket gjorde att jag inte kunde komma ann på nästa som låg i båge. Nytt försök och plötsligt kom vi mycket bättre, det rullade på, galoppen blev bättre och bättre och på sista linjen skulle jag göra ytterligare ett "pilotfel", jag klämde in ytterligare ett språng där jag egentligen skulle ha låtit Liebe stampa av, vilket genererade i att jag fick ett ordentligt kråkhopp, rätt upp i luften med alla fyra och jag var millimeter ifrån att drutta i backen.
Efter att få ha skrittat några steg red jag snart ann igen och då fick vi till det riktigt bra, jag kände i hela kroppen hur det äntligen stämde och där och då var det dags att avsluta. Det är alltid härligt att avsluta när det går som bäst.
När jag satt av kände jag hur ont i magen jag hade, inte för att det hade haft något med passet att göra, det kom bara så himla plötsligt. Efter det att jag ställt in Liebe i boxen så gick jag på toa och fick min "diagnos" med besked, en mindre trevlig urinvägsinfektion. Det var bara för mig att åka till vårdcentralen och be att få antibiotika utskrivet och nu är det vad jag får knapra i 10 dagar. Jag hatar verkligen infektioner som påverkar kroppen på ett väldigt jobbigt sätt, och hoppas nu verkligen att min kur verkar fort, för jag vill upp i sadeln redan imorgon igen!
