Som jag skrivit tidigare har det varit ganska så rörigt på senaste tiden, med det mesta. Det är få saker som motiverar, det är svårt att fokusera och det är svårt att försöka få vardagen att gå ihop. Det är då dagar som gårdagen är så otroligt viktiga.
Jag och Lollo åkte ut till stallet efter det att jag var klar på jobbet. Sen tog vi tillsammans med Sofie en uteritt i skogen och hästarna var så otroligt lugna och arbetsvilliga, inget strul överhuvudtaget. Att få rida ut med världens bästa tjejer och bara få vara är verkligen något som är ovärderligt, det finns inget bättre!
Det kändes som att jag bara kunde släppa alla problem, som om jag var i en annan värld, där ingenting annat är av betydelse än det som var där och då. Vi kan skratta, sjunga och vara helt tysta, det spelar ingen roll. Jag tror att det är det som gör att jag orkar, tillsammans med vänner jag tycker om och dessa underbara hästar. Vad vore allt om jag inte hade dem?
För 16 år sedan började ett för mig evigt intresse. På en smutsgul skimmel i ett ridhus som saknade isolering och den här vintereftermiddagen var svinkallt. Jag minns hur jag trots kylan utanför kokade av värme och jag minns hur jag varv på varv ihärdigt kämpade med att få ponnyn att börja galoppera. Så kom det, på en millisekund, en explosion av galoppsprång. För varje språng visste jag att jag aldrig skulle vilja sluta med hästar. Total lycka kan vara att galoppera en hel långsida på en smutsgul ponny en iskall vintereftermiddag. Den här bloggen började som ett projekt för att inspirera och motivera unga ryttare och ryttarinnor, men har kommit att bli så mycket mer. Den har blivit viktig och en del av något så mycket större än vad jag någonsin hade kunnat trott när den väl startade. Tidigare låg denna blogg på en annan portal, men har nu flyttat till blogg.se i syfte att växa och bli större. Välkommen hit, välkommen till Ryttarinnan!