Dag 2 - När och varför jag började rida
Kategori: 30 dagar
Jag minns att det var vinter, riktig vinter. Snödrivor längs vägarna, stora snösjok hängde tungt på trädens alla grenar. Min regnbågsfärgade cykel gnisslade när jag kämpade mig fram på den längs ishala cykelvägar. Jag hade fått tillåtelse att besöka ridskolan, den låg bara två kilometer bort och jag och mamma hade flera gånger gått promenader längs vägarna om våren och sommaren. Jag var sex år gammal och nog världens mest envisa unge. I mina fickor hade jag femkronor så att jag skulle kunna ringa från stallets mynttelefon och meddela att jag kommit fram och jag hade noga förklarat vilken väg jag tänkt cykla, ifall något skulle hända.
Ridskolan var den finaste platsen jag kände till. Rörelsen, aktiviteten, hästarna, skratten och hovklappret. Från det att jag för första gången cyklade in på ridskolans mark, var jag fast. Men mamma var tveksam, och det var upp till mig at bevisa att jag verkligen skulle komma att älska hästar och inte sluta efter någon termin. Så innan jag blev inskriven fick jag som medlem visa att det var ett intresse som skulle komma att hålla. Hon hade ingen aning om hur beslutsam jag skulle vara, och såhär i efterhand skrattar hon glatt när hon återger minnen från den första galoppen, första hopplektionen och första tävlingen.
Som sju år gammal började jag rida regelbundet, jag skaffade mig en sköthäst och var på ridskolan årets alla lediga timmar. Det fanns inte en dag då jag inte var i stallet och jag tror att mina föräldrar fann en väldig trygghet i det, dem visste alltid vart jag var. Ridskolan gav mig vänner, gemenskap och en trygg grund att stå på. Ridskolan byttes ut mot privatstallar, det var sköthästar och medryttarhästar och det skulle inte dröja länge förens jag fick min första foderhäst, Gizmo. Det envisaste shetlandsponny som någonsin vandrat runt i ett par järnskor! Jag stod inte sällan stilla vid vägbommen till stallet och levde ett himla liv för att komma ut på skogsvägarna, men det var värt varenda timme.
Resten är en lång historia, i 16 års tid har hästar varit min största kärlek i livet. Det är där jag finner en mening, det är där jag finner en obeskrivlig kärlek. Jag vet inte hur mitt liv hade sett ut utan alla dessa hästar, men jag gissar att det hade varit mycket svårare perioder än jag någonsin haft. Hästarna har räddat mig i många avseenden och fått mig att inse vad det är som är viktigt i livet.
