ryttarinnas.blogg.se

Hela veckan i Falsterbo tickade klockan, det var som om tiden ville springa ifrån mig och jag kände många gånger hur jag inte kunde njuta av känslan av att vara där, när jag visste att det jag älskar hemma kan vara borta när som helst. Att vara borta är att snabbt anpassa sig till en annan värld, ett nytt tempo, en ny person. För visst förändrades jag mycket i Falsterbo, jag fick tid att reflektera över allt som tungt legat bakom mig och allt som ska komma att bli min framtid. Under den processen var det tufft att försöka bearbeta allt som på kort tid hänt innan jag tog morgontåget från Uppsala mot en av dem största upplevelserna i mitt liv.

När allt går i motvind så är det svårt att tänka sig att allt snart ska vända. Det blir väldigt snabbt en känsla som byggs på, och alla jobbiga tankar dominerar snart vardagen. Små ljusningar dyker upp ibland, men dem kan inte ersätta tröstlöshet och ovisshet. Jag var med andra ord säker på att jag skulle få börja om från början, söka mig något nytt, rida en annan häst. Den sista tanken jag bar med mig när jag låg i sovkupén på väg mot Uppsala igen var att jag nog skulle få sluta med hästar helt. Jag måste vara engagerad och ha en vilja för att fortsätta och den kändes oerhört svårt att finna någon annanstans.

När allt kändes hopplöst vände det, i veckan berättade Sofie att hästarna kommer att stanna kvar i närheten. Liebe och Chic flyttar till ridskolan medan Herman och Pandis flyttar till det lilla stallet bakom Sofie och Dannes bostad. Sedan kommer ytterligare en häst att komma på plats, mer om det kommer senare när vi rullat igång med allt igen. Jag kommer att kunna fortsätta åka ut till stallet och jag kommer att kunna fortsätta rida, lyckan kommer inte försvinna, viljan kommer inte att dö ut.

Vi säger ofta till människor som mår dåligt att det kommer att ordna sig. Med det här vill jag förmedla att det faktiskt kan ordna sig. Allting behöver inte vara förgäves, livet kommer att skicka nya chanser. Du behöver bara ha tålamod nog att våga lita på det. 

The problem with getting what you want is that you also getting something you can lose.

 Jag minns hur jag oengagerat knappade ihop annonsen som beskrev hur länge jag haft hästar som huvudintresse och hur jag sökte efter en häst att lägga min mycket rika fritid på. Jag hade börjat tröttna på att vara hemma och tröttnat på att harva runt i ridskolans ridhus två gånger i veckan utan möjlighet till att mer frekvent få vara i stallet. Ridskolan var till och byggd för ungdomar, inte för unga vuxna som tycker att lycka är att andas in dofterna, att putsa det slitna lädret blankt och att bara vara i närheten av alla dessa vackra hästar. Att vara vuxen på ridskolan var att ha en hobby bland många andra, inte att brinna för sitt intresse. Brann man, då hade man också egen häst. Det hade inte jag.

Ridskolan var min mellanlandning efter en oerhört smärtsam hästförsäljning, och jag hade hoppats på mer. Jag hade hoppats att jag skulle återfinna gemenskapen som fanns på ridskolorna när jag var liten, att jag skulle vara en del av ett sammanhang. Istället blev jag en tjej bland alla kvinnor i medelåldern som red för att deras döttrar red, eller för att dem såg ridningen som ett avbrott från all vardagsstress. Nog för att det är lika mycket värt och en oerhört bra möjlighet, men jag var inte en av dem. Jag ville hjälpa till att sköta hästarna, jag ville utvecklas, jag ville så mycket mer än det fanns möjligheter till. Två timmar i veckan var verkligen ett dödslopp för mitt intresse.

Det var många som svarade på annonsen, det var högsäsong för upptagna hästägare som på ett eller annat sätt behövde hjälp. Men det var ett svar jag skulle komma att fastna för, svaret från Sofie. Hon berättade om sina hästar, Pandora och Herman, och om verksamheten som bedrevs på gården. Jag bestämde mig för att åka ut, det fick bära eller brista. Var det ingenting för mig fick jag väl helt enkelt sluta med hästar, men jag skulle ge det en chans till. Såhär i efterhand är jag glad över att jag tog det beslutet.

Jag red snart tre gånger i veckan, i huvudsak på Pandora, men ibland på någon av försäljningshästarna. Jag var mer än lyckligt lottad, jag hade alla möjligheter i världen framför mig och det bästa av allt var att jag fick vara i stallet hur mycket jag ville, det fanns alltid saker att göra och det fanns alltid en häst till övers.

Jag har aldrig varit en tävlingsmänniska, jag blir för nervös när det kommer till eldprov. Men trots min egen oduglighet på tävlingsbanan, fann jag ett nytt kall, som hästskötare och som åskådare. Vi åkte till Enköping och Heby, Tierp och Hofors. Jag satt stolt på läktaren när ”min ryttare” Sofie red in på banan, tittade mig över axeln lite lagom malligt som om jag ville förtydliga att jag är på plats tillsammans med den fantastiska ryttare som med all sin erfarenhet och skicklighet satte ytterligare en nolla. Ryttaren som är ödmjuk och som aldrig höjer sig till skyarna, som gärna hjälper och delar med sig av sina erfarenheter. Jag ser på dem alla hur ”mitt ekipage” är något utöver det vanliga, det är sällan sådana rundor går att skåda på tävlingsplatserna runt om i Sverige. Varje gång jag sett dem har jag blivit rörd, tårarna har varit så nära att jag kunnat känna klumpen i halsen och fukten i ögonen.

På hemmaplan skedde en enorm utveckling av min egen ridning. Sofie fanns många timmar tillhands för att instruera mig hur jag kunde tänka och göra för att få passen på dem olika hästarna att gå bättre. Vi jobbade oerhört mycket med sitsen som varit mitt stora problem, och där tog även Danne kommandot och gav mig en lektion som sitter kvar i ryggraden än. Om hur jag ska titta upp mot himlen för att få bättre hållning och hur jag ska rida med hängrumpa och ölmage för att verkligen få ner sitsen. Jag skrattar ofta när jag tänker på hur jag verkligen gick in för att tänka mig själv med ovan beskriven fysik, men det är något jag alltid kommer att ha med mig och något som får mig att släppa kontrollen när jag känner hur jag stelt och spänt försöker ta mig fram.

Gemenskapen var oerhörd, vi åkte i en stor klunga till tävlingarna och trängdes på läktarna. Sofies syster Lollo kom även hon att bli viktig, hon kan få mig att skratta vilken tid på dygnet som helst. Därtill har hon lärt mig vikten av att vara bestämd, att sluta hålla långa diskussioner med hästen utan istället kräva reaktion mer omgående. Utöver det gav hon mig chansen att vara med och jobba under Norrköping Horse Show, någonting som verkligen drog mig upp ur en jobbig period och fick mig att inse hur mycket hästarna och ridsporten nu och för alltid kommer att betyda för mig.

Uteritterna i regnet och snön, den rosa sopborsten, Förste Beridare Erik – som förövrigt är Daniels och Sofies Jack Russell, en dubbel saltomortal från Ceasars rygg rakt ner i sågspånet, tre galoppsprång mellan två bommar med Lelly och lyckan över att ha klarat det, Pink Friday- en kväll för att hylla det rosa i livet, champagnen i sadelkammaren efter en lyckad försäljning, Pandoras fjärdeplacering i 1.15 klassen i våras, när Lollo blev Silli och började kallas därefter, ensamveckan med Pandora då vi jagades av glassbilen och förfärades över det dåliga vädret, första galoppen på egen hand med Liebe.

Det är mycket minnen som kommer tillbaka när jag tänker på hur snart allting kommer att förändras. Precis som allt rasar över mig när jag ser hur nya intressenter kommer och tittar på stallet. För visst känns det fel, så fruktansvärt fel, det är ju ”vårat stall” och alla våra minnen, drömmar och önskningar. Det kan inte någon annan flytta in i, där kan inte något annat växa, det är inte rättvist.

Men samtidigt som jag tänker så, så vet jag. Jag vet att ingenting varar i all evighet, att livet har sina vändningar. Jag vet att allting kan förändras, på en sekund eller över en längre tid.

Jag har haft den bästa tiden i mitt liv, någonting jag alltid velat ha, har jag haft. Men för att ha den möjligheten måste man också vara beredd på att en dag kan vara den dagen då det är borta, överstökat och avslutat. Det är en del av livet och det är en del av att vara 24 år gammal i en större stad i mellansverige med ett hjärta som brinner vansinnigt för hästar.

Jag vet än så länge inte vad som kommer att hända med Pandora, Liebe och Herman. Eller snarare, jag vet inte vart dem kommer att hamna. Förhoppningsvis kommer jag ha möjligheten att fortsätta rida och ta hand om dem, förhoppningsvis tar det inte slut här. Men samtidigt står jag bakom vilket beslut Sofie och Danne än väljer att ta., i första hand är det dem som ska trivas med sin lösning.

Det viktigaste är att jag kan tänka tillbaka på den här perioden som en tid då jag oavsett väder tog mig ut för att jag ville det, då jag skrattade och kände en oerhörd tillhörighet och lycka. En tid då jag fick nya fantastiska och underbara vänner och en tid då jag lärde känna en hel drös med hästar där några förblir oersättliga. 

Du vet inte vad du har förens allt är borta, visst är det så. Men jag vill förtydliga att jag alltid vetat vad jag haft, att varje hemkomst från stallet har varit en lyckad dag, att varje minnesbild kommer finnas med mig i all evighet för att kunna plockas fram när livet känns lite hårdare än vanligt.

Det finns inga ord som kan förklara hur tacksam jag är för att jag har fått uppleva den här tiden, men det finns tre personer som ska ha tack för att dem spridit glädje, gett mig möjligheter, råd och delat med sig av sina egna erfarenheter. Det är Sofie, Danne och Lollo. När inget ord räcker till säger jag TACK med allt vad det innebär och hoppas att ni suger åt er av det, ni har alla gjort mer än vad ni tror.