Ryttarinnan och Yttersidan
Kategori: Ridning - Träning
Jag kan inte var nog tacksam över dem gånger jag sitter upp på Liebe. Hästen som jag för bara ett halvår sedan fruktade för att rida. Inte för att jag var rädd, jag förstod mycket väl att hon inte var ute efter att kasta av mig. Mer för att jag inte kände mig kunnig nog, att min erfarenhet inte räckte till, att jag inte hittade dem där knapparna och istället tog den enkla vägen genom att köra på autopilot. Idag sitter jag med glädje upp på henne, för jag vet att varje pass oavsett innehåll, ger mig ny kunskap och bättre känsla. Vi har fortfarande en lång väg kvar och just nu är det upp till mig. För min del handlar det om aktiv ridning, att engagerat göra mitt bästa för att verkligen kunna utvinna den känsla jag får när vi blir ett team.
Det mest aktuella är att få tag på yttersidan, något som jag haft och fortfarande har en hel del problem med. När jag tidigare ridit för instruktör har yttersidan aldrig haft särskilt stor betydelse. Det har mest handlat om att det ”är bra att ha koll på ytterskänkeln vid volter och serpentiner”. Men det har aldrig handlat om att hästarna ska ta mest stöd på yttertygeln, att det är därifrån kraft och ork ska komma och att det är där känslan sitter. Så jag har ridit runt med innertygeln som fast punkt och en förhållandevis lam ytterskänkel och trött yttertygel.
När jag kom tillbaka från Falsterbo skulle yttersidan få sig en riktig match. Jag och Lollo red ett pass för Sofie och jag var uppe på Liebes rygg igen. Det var bommar och hinder som skulle ridas ann, och helt plötsligt insåg jag hur mycket yttersidan faktiskt påverkar. Vi började med två bommar på en volt, för att komma över dem någorlunda är det viktigt att hela tiden passa yttersidan, för att inte flyta ut och vingla borta vid hinderstöden. I början gled jag och Liebe mest runt, det var noll koll och vi kom fel på bommarna. Sofie fick ge mig en ordentlig genomkörare i yttersidans alla fördelar och när det var dags för hinder så hade jag plötsligt förstått en del av det. Jag kunde komma rakt på och även om inte alla språng var dem bästa i den studsserie som erbjöds så var jag nöjd med att jag hade ansträngt mig tillräckligt för att känna att vi nu är en bra bit på rätt väg.
Liebe är lat, även om hon säkerligen för ett otränat öga skulle förklaras som hetsig och explosiv. Alla hennes trick är till för att avskräcka och underlätta, för att slippa jobba. Det märks tydligt när hon får anstränga sig, när jag kräver att hon ska jobba med hela kroppen. Inte sällan får jag då småstegringar, jämfotahopp och ruskande huvud som svar. Men när jag ställer mer krav får jag också en fantastisk belöning, när hon frustar och känns mer tillfreds, när hon går på i bra tempo utan att kasta sig fram, när jag kan rida utan att ha så mycket i handen.
Jag kan inte vara nog tacksam över dem gånger jag sitter upp på Liebe. Varje gång lär jag mig något nytt, varje gång klickar det till under passets gång och vi blir ett team. Varje gång känner jag att den känslan som infinner sig när allting plötsligt stämmer, inte går att finna någon annanstans än just där och då, där tiden har stannat och vi är odödliga.
