Alla kan mest
Kategori: Texter
Ridsporten är full av experter, många av oss har säkert sprungit på både en och flera. Dem som både kan och vet mest, och som gärna ger goda råd utan att man har bett om dem. Oftast tar dem experterna en oerhörd plats i stallarna, dem hörs och syns mest. Dem går in i en ledarroll och har snart blivit stallets överhövding som bidrar till dålig stämning och att många känner obehag i just stallet. Nu är inte alla experter sådana, men jag måste referera från mina egna upplevelser och då har det varit just precis så, dem tar plats och gör att många känner sig utanför i stallet.
Jag var ganska ung när jag träffade min första expert. Jag hade inte mycket erfarenhet och ville gärna lära mig mer. Experten var noga med att förklara att hon minsann kunde rida alla hästar och att hon var bäst i sin grupp. Hon ville gärna visa mig vad hon menade, tog över kommandot många gånger och levde i sin egen bubbla av falsk välvilja. För egentligen ville hon inte visa mig "den rätta vägen", hon vill att jag skulle vara en av dem som såg upp till henne, en av dem som i ren rädsla blev kompis med henne. Såhär i efterhand tror jag att hon var vädigt ensam och att hon i brist på andra sociala knep kom på att om hon blev en tyrann skulle hon snart få nya vänner, om än falska sådana.
När jag vände henne ryggen var den dagen då jag skrev på flera månaders utanförskap. Jag blev utsatt för väldigt många fula saker som jag inte vågade berätta om för ridlärarna, för dem hade hon nämligen lindat runt sitt finger. Hon spred lögner och försökte sätta mig på plats flera gånger. Efter ett tag var det så pass illa att jag under en lång period inte vågade åka till stallet, för jag visste att hon skulle vara där.
Idag ser det lite annorlunda ut än för tretton år sedan. Idag har vi nätet, vi har verktyget att anonymt och utan konsekvenser klanka ned på andra, sprida dynga om andra och göra andra oerhört illa. Jag är glad att min tyrann fanns för just tretton år sedan, för jag hade inte orkat den press nätet bidrar till.
Min vän Lollo berättade en gång om sitt möte med Rolf-Göran Bengtsson, många unga ryttares absoluta förebild. En man som många ser upp till och lyfter högt ovan molnen. Han är duktig, vi vet alla vad han har åstadkommit, men han skryter inte om det. Han brer inte ut sig och tror sig vara förmer än någon annan. När Lollo träffade honom på en av våra stora hästevent här i Sverige fick hon en pratstund med Rolf-Göran och hon beskriver det mötet som någonting utöver det vanliga.
Där stod hon med en ryttare ur världseliten som ville veta mer om henne och hennes häst och som gärna gav råd utan att påpeka att han visste bättre eller hade mer erfarenhet. Han gav henne råd att testa, men inget krav på att hon var tvungen att göra det. Den ödmjukheten saknas på ridskolorna och i stallarna idag, tiden att bara stå och prata om hur man eventuellt skulle kunna göra utan skryt och hävdningstaktiker.
Jag hoppas att jag aldrig blir sådan som ska behöva hävda mig, att jag ser på mina efarenheter som något som jag gärna delar med mig av utan att med det poängtera att jag skulle vara någon form av hästguru eller expert. För alla har vi olika sätt att hantera våra hästar på, alla har vi olika sätt att lösa situationer på. Vi kan gärna tipsa andra och hjälpa andra, men vi ska ha i åtanke att det handlar om olika tankar och funderingar och att alla inte kommer att acceptera det sättet vi väljer att presentera våra lösningar på, eller det sättet vi arbetar på.
Nätet finns fortfarande och snart kommer det här inlägget visas på min blogg, en omöjlighet för tretton år sedan. Det finns inte bara nackdelar med internet, men det vi måste jobba med är att tänka efter innan vi uttrycker oss. Kan vi stå för våra åsikter och tankar om någon loggar våran IP-adress och identifiera den som skrivit inlägget eller kommentaren?
Om vi kan stå för det har vi kommit lång väg, och då kan vi diskutera det. Men är vi fortfarande i gränslandet mellan åsikt och vilja att kränka andra så har vi mycket kvar...
