Jag vet inte varför, men plötsligt kom allt tillbaka
Kategori: Texter
Från det att jag var sex år gammal har det inte funnits något större intresse än intresset för hästarna. Under en lång period var jag som besatt, jag gick i grundskolan och dygnets alla timmar gick åt till att tänka på hästarna, och när jag inte tänkte på dem så var jag bland dem. På träslöjden karvades det hästskyltar, på syslöjden tillverkades schabrak, i alla mina böcker klottrades det ned hästnamn och ritades hästhuvuden.
Om helgerna gick jag upp innan någon ens funderat på att gå upp, kall som snöig, regnig som solig morgon. Jag cyklade till ridskolan och var där tills dagen blivit kväll och det var dags att låsa för natten. Varje skoldag avslutades i stallet, varje lovdag var vigd åt mitt intresse. Det fanns ingenting som kunde konkurrera med hästarna, ingen kille, ingen fest, ingenting. För mig fanns bara hästarna.
Så kom struliga tonår, och jag tappade gnistan. Det var som om det var dags för mig att ta igen allt det jag missat när jag spenderat årets alla dagar i hagar och stall. Jag började festa istället för att sitta i iskalla ridhus, jag var bakis och hemma istället för att peppa ridskolans lag i en av dem viktiga lagtävlingarna, jag träffade killar när jag istället borde ha tagit hand om min häst.
Det är ovärderligt vad min familj gjorde för mig när jag under gymnasietiden lät det jag älskade gå mig förbi. Hur jag många gånger lät dem sköta allt det jag borde sköta, allt det jag borde älska att ta hand om. Jag hade alla möjligheter, jag hade det jag alltid velat ha, det jag drömt om på den där regnbågsfärgade cykeln som under flera år tagit mig mellan ridskolan och hemmets stora trygga ytterdörr.
Snart blev jag vuxen och ville bort, bort från landet och dess stillsamhet, in i storstadspulsen och hem till vad jag trodde var mitt livs kärlek. Hästen stallades upp lite utanför stan, och jag var redo, jag var redo för att bli vuxen. När jag borde ha stannat och lyssnat till den där lilla rösten längst in bakom hjärtat, kastade jag mig handlöst in i ett hastigt beslut.
Intresset blev snart ett ont måste, en klump i halsen, en hastig syssla att i möjligaste förbifart få gjord. Det var inte kärlek och lycka längre, det hade blivit en blockering. Den jag trodde älskade mig och ville att jag skulle vara lycklig, började sätta gränser kring hur många timmar om dagen jag fick känna fullständig frihet och lycka. Jag stressade mig genom alla moment och insåg hur ohållbar hela min situation höll på att bli.
Tonårsrebellen kom tillbaka, och när allting rasade stod jag med tigertårar rinnandes längs mina kinder och vinkade av en stor hästlastbil som tydliggjorde att jag inte tagit mitt ansvar, att jag lämnat den jag lovat att för alltid beskydda för att jag valt ett liv där min lycka och min glädje inte var prioriterad. Där mina beslut var just mina beslut och där jag inte längre hade någonting att hämta energi från.
Ibland har man tur och jag har haft en jävla massa tur. Allting skulle lösa sig tillslut. Jag flyttade ifrån den som kvävde mig och hittade en ny kärlek. Han skulle också komma att förstå hur viktigt ett intresse är, och hur det inte går att ersätta med någonting annat.
Det skulle ta ett tag innan jag verkligen förstod att det var okej att jag spenderade en hel eftermiddag i stallet och jag skulle många gånger sluta för att falla tillbaka. För att han inte ville ta min själs största lycka, för att han ville se mig skratta, varje dag.
I samma veva hade jag turen att hamna hos Sofie och Danne. Jag hade turen att få rida alla dessa fantastiska hästar och sakta men säkert har mitt intresse blommat ut igen. Idag när jag stod i duggregn på en lerig parkering i snålblåst kände jag hur en sex år gammal flicka med ett brinnande intresse för hästar flyttade in i mitt inre igen. Jag kände hur mycket jag saknat henne, den där starka flickan som kunde cykla hur jävla många mil som helst för att bara få klappa på en häst, och jag lät henne ta all den plats hon behöver.
På bussen hem var det som att hon förlät mig för att jag var ung och dum, för att jag inte visste bättre än att revoltera sent och många gånger tappa bort mig själv och den största kärleken i mitt liv. Nu har vi mycket ta igen, och mycket att finna, men den här gånger gör vi det tillsammans.
