Svåra beslut
Kategori: Texter
För några veckor sedan kom jag på mig själv med att tänka på hur tiden med egen häst var. Hur jag saknar känslan av att rida på min häst, hästen som bara jag rider, hästen som jag känner allra mest. Jag skrattade när jag kom på mig själv att tänka på hur jag även saknar mockningen, diskningen av hinkarna och allt det där stallgörat som kunde ta flera timmar bara för att jag alltid ville vara extra noga.
Så åkte en annons ut, en annons om att jag söker foderhäst, en häst som bara är min. Om så bara för ett år, det räcker, bara jag får skapa nya minnen och ta vara på dem tidigare erfarenheterna. Men det är inte lätt att söka foderhäst i en storstad, det säger sig självt att en hästägare som har tappat intresset hellre säljer sin häst, än lånar ut.
Jag scrollade annonser i evighet, kollade i hela landet. Men jag hittade inget som föll mig i smaken, inget som kändes som en häst för mig. Det var promenadhästar och sällskapshästar, lättare ridning och pyssel. Men jag vill inte ha en promenadhäst, nog för att jag gillar att rida ut, men jag vill kunna utvecklas också.
Så såg jag den där annonsen som jag råkat scrolla förbi i all hast. Jag läste igenom den, förstod att det inte handlade om en äldre promenadhäst, det här var någonting helt annat. Bilden på en svart stor och ståtlig valack fastnade direkt på min näthinna., fyra vita strumpor och en stor vit bläs Jag skrev genast ett mail till hästägaren, presenterade mig själv och så stängde jag ned datorn.
Efter några dagar ringde hästägaren upp mig. Hon berättade om hur hon pluggade på Hippologen nere i Skåne och att hon därför behövde hjälp med den häst hon lämnat kvar i Uppsala. Hon ville att han skulle ha sin egen människa, någon som brydde sig om honom och tog tillvara på alla hans talanger. En tyskimporterad multitalang med en riktigt bra stam, jag satt förvånad med telefonen i min hand.
Men allt som låter bra, har också en baksida. Ägarna vill inte att hästen flyttas. Jag har vägt allt fram och tillbaka, promenerat upp stigar i hela lägenheten, för jag tänker inte och kommer inte lämna "mina tjejer". Jag är alldeles för fäst vid våran gemenskap och all den gläjde som jag upplever med Sofie och Lollo att det är en omöjlighet. Samtidigt kan jag inte släppa den här hästen.
På onsdag morgon åker jag ut till morgonfodringen. Bussen som går utanför min dörr går hela vägen till det nya stallet. Jag kommer testa, för annars kommer jag ångra att jag aldrig tog chansen. Om det nu är så att jag finner denna häst lika fantastisk som jag förmodar, så kommer jag få lägga upp en plan för hur jag ska kunna finnas på två ställen. För som sagt, mina tjejer och dem underbara hästar jag har ute i Bälinge släpper jag aldrig...aldrig någonsin!
