Jag är van vid att saker händer hela tiden, att det är full fart, gasen i botten, skrik och panik. Så det här med semester vill jag väl inte säga att jag är särskilt bekant med. Som hästmänniska är det där med semester därtill nästan ofattbart, när jag själv var hästägare var semester att inte åka till stallet mellan 06.00-18.00. Inte en dag ledig, inte en minut till övers. För skulle det inte lagas staket så skulle hovslagaren komma, skulle det inte hopptränas mitt i natten så skulle boxväggarna rengöras. På ett sätt är det verkligen ett privilegium att vara medryttare, jag slipper kostnader och jag slipper ansvaret. Men samtidigt kan jag ibland sakna dem oändliga timmarna i stallet, den där tiden som alltid kastade sig fram och ansvaret.
Den här veckan kommer jag att åka iväg till Göteborg med min kusin för att ta paus och därtill hitta på roliga saker i annan stad. Därefter följer Lollos firande av sin tjugonde födelsedag och det är väl först på söndag jag är på hemmaplan igen. Jag vet att jag behöver komma ur fokus för att kunna gå 100% in i fokus igen.
Nästa vecka erbjuder mycket mer stall och hästliv än den här bloggen någonsin har fått uppleva skulle jag tro. Jag kommer göra mitt yttersta för att så många dagar som möjligt åka ut till stallet och kompensera upp för den tid jag varit borta. Förhoppningsvis kan jag känna att jag är mer till hjälp än vad jag känner just nu.
Jag fick en fråga på mailen ang. "Ryttarinnan besvarar", har det lagts ned eller hur kommer det se ut i fortsättningen? Ni är givetvis välkomna att fortsätta maila in frågor och funderingar till [email protected]. Som det ser ut kommer det att köras en drive med bloggen från dess projekthållare framöver, vilket gör att jag antagligen kommer att få in nya frågor och nya ämnen att diskutera och ge svar på.
Men kom för all del ihåg att alla svar är mina egna, jag är ingen guru på det sättet att jag kan säga till fullo vad som är rätt och fel. Jag är inte utbildad på det sättet och går bara på egna erfarenheter och reflektioner. Allt annat överlåter jag till alla duktiga tränare som med sin utbildning och erfarenhet har mer att ge.
När jag kom till stallet den här eftermiddagen skulle jag minsann få mig en överraskning! Den här dagen skulle jag nämligen få rida på Sofies syster Lollos häst, Loovino. Det kändes verkligen som ett stort förtroende, för jag vet att både Sofie och Lollo är noga med vilka som rider deras hästar. Så istället för att göra iordning Liebe var det bara för mig att börja borsta och sköta om Loove, som han kallas till vardags.
Väl uppe i sadeln kände jag att det var väldigt mycket häst jag hoppat upp på. Det var en gigantisk hals och så dem långa benen, jag kände verkligen hur hela Loove tog i med all sin kraft i varje steg. Vi började med att skritta ut en kortare sväng för att sedan arbeta på banan. För mig var det helt klart annorlunda på alla sätt, dels är Loove fortfarande ung och dels är han av helt annan storlek än dem hästar jag vanligtvis brukar rida.
När vi väl kom till banan testade jag att få Loove att lyssna, att vänta in och att därtill reagera på mina hjälper. Det blev några tafatta halter i början, för att sedan se någorlunda bättre ut. Snart var det dags att försöka med traven och att jobba på att få honom att kliva på, men också kunna ta tillbaka.
Sen var det magi för hela slanten, för visst hände något med min sits när jag travade runt på Loove. Det var som om hela jag blev större, som att hälarna automatiskt åkte ned i rätt läge och handen kom i rätt position. På unga hästar är det därtill mycket lättare att känna vart man har yttersidan, och som ni som har följt bloggen vet så är det ju för mig ett evigt letande i jakten på just yttersidan. Nu kunde jag plötsligt ge stöd när det behövdes, hålla kvar och hitta en kontakt som på något sätt kändes naturlig.
Loove var nöjd med passet, han frustade och pustade, och jag var nöjd med att ha jobbat med fokus och verkligen ha satt dem mål jag hade med passet. Galoppen uteblev med flit, ett beslut jag tog då det var första gången jag satt på Loove och med det faktum att han är ung och jag på den punkten inte vill hasta fram någonting förens dess att jag känner honom bättre ridmässigt.
Lollo har köpt en stjärna, en häst som är oerhört mån om att han gör rätt och som därtill sitter inne med hög ridbarhet vilket kommer visa sig i takt med att han blir äldre. Tack Lollo för den här underbara chansen!
Det är varmt ute, himlen är klarblå och träden stoltserar med sin gröna kulör. Just den här dagen visar högsommaren sig från sin bästa sida. Stallet ligger centralt, det tar bara fem minuter med bussen från innerstaden. Trots det centrala läget slås jag av hur avlägset storstadsbruset känns. Det är skog och grönska överallt, grusväg och ordentliga hagar. Vid utemöblerna sitter en grupp från stallet och diskuterar, mellan stallarna tar sig andra hastigt förbi, det ska släppas in hästar och några ska ut på en ridtur i det härliga vädret. Jag och Emilie slår oss ned på en bänk i skuggan för att prata om hur hennes hästliv har sett ut och vad som väntar i framtiden.
Emilie har alltid varit intresserad av djur, och när hon var sex år gammal började intresset för hästar att utvecklas på en av Uppsalas 4H-gårdar. Även om hon alltid tyckt om hästar var det först då som den känslan omvandlades till ett intresse. Men det skulle ta ett tag innan det började handla om någon form av regelbunden ridning, ingen i Emilies släkt har varit intresserad av hästar och det tog en stund att övertyga Emilies mamma om att få utöva den nya hobbyn. Med rädslan för att dottern skulle ramla av och göra sig illa, var det först när mamman insåg att det handlade om shetlandsponnyer och ganska så låg fallhöjd, som Emilie vid nio års ålder äntligen fick börja rida kontinuerligt. Hon ler när hon berättar om hur hon redan då hade långa ben och fick byta ut shetlandsponnyerna mot ett "typiskt russ" och med det ramla av åtminstonde en gång varje lektion. Trots alla dessa ofrivilliga avsittningar var Emilie fast och snart byttes 4H-gården ut mot ridskola.
Uppsala Ponnyklubb är ridskolan som ligger Emilie varmt om hjärtat. Hon berättar hur hon hamnade i en väldigt lätt grupp i början, för att snabbt avancera, snart hade Emilie flyttat upp tre snäpp i klubbens utbildningsskala. Trots möjligheterna på ridskolan ville Emilie mer, och som dryga elva år gammal började hon hjälpa till med hästarna på Stall Surmulen, stallet där hon idag står med sin egen häst. Den första hästkärleken var Karin som Emilie blev skötare åt. Som skötare fick Emilie följa med på träningar och tävlingar, borsta och ta hand om allt runtomkring. Hon beskriver den tiden som en tid då hon som så många andra hästintresserade yngre tjejer var energisk och tog alla tillfällen att lära sig mer. Många gånger när Karins ryttare kom ut till stallet för ett träningspass hade Emilie redan hunnit göra iordning foder, mocka, sköta om Karin och sadla henne. Med Karin fick Emilie nio år och av några av dem åren skulle det vara Emilie som ansvarade för motion, träning och tävling av Karin. För Emilie skulle det innebära att hennes ridning utvecklades oerhört mycket, från att ha harvat runt på ridskolans klubbtävlingar i lägre klasser satt hon nu upp på en välutbildad häst och avslutade deras period tillsammans med flaggan i topp med starter i MSV:B, något som inte kommit gratis, utan krävt både engagemang och tålamod. En gammal unghästskada skulle dock sätta stopp för ytterligare starter och Karin fick gå i pension.
Sorbits var en märklig korsning mellan russ och halvblod som stod som lektionshäst på Uppsala Ponnyklubb. Han hade dåligt rykte på ridskolan, var ingens direkta favorit och var ingen häst som valdes på tävling då han var svår att överhuvudtaget få in på banan. Kanske var det just det som gjorde att Emilie med sin kunskap och sitt engagemang gav denna häst en chans. Kanske var det så att hon såg någonting i den 152 cm höga skimmeln och var beredd att försöka. Första dressyrtävlingen minns Emilie att hon var nervös över om dem ens skulle komma fram till domaren. Det slutade med en andraplacering och snart skulle Emilie och Sorbits synas mer i tävlingssammanhang. Ingen annan var intresserad av att ens försöka något liknande, men Emilie gav inte upp hoppet och snart började dem även åka ut lokalt. Sorbits växte in i rollen som tävlingshäst och hade snart gått 1 meters klasser i hoppning och upp till L:A i dressyr. I takt med att Sorbits och Emilie tävlade och tränade ökade intresset hos eleverna för den lilla skimmeln. Han blev mer populär hos eleverna och det tidigare ryktet omvandlades till glada tillrop. Från att vara missuppfattad blev nu Sorbits en häst som eleverna ville rida och lära känna.
Ridskolan och åren med Karin till trots gav Emilie inte upp sin dröm, en dag skulle hon ha en egen häst. Men hon insåg att hon inte skulle kunna ha någon egen häst om det inte var så att hon hade ett jobb och en fast inkomst. Hon fick möjligheten att rida, utbilda och träna olika typer av hästar i sin väntan på möjligheten att förverkliga sin dröm. Onina (2001, Master-Martini) , eller Ina som hon kallas, dök upp i Emilies liv i augusti 2009. Hon var då åtta år och outbildad då hon stått som avelssto större delen av sitt liv. Emilie hjälpte till med utbildningen och någonstans där fastnade hon för det vackra mörkbruna stoet. Ägaren ville först inte sälja, men då Ina gjort sitt som avelssto och ekonomin inte riktigt ville gå ihop sig blev det tillslut beslutat att Emilie skulle få köpa sin drömhäst till ett bra pris. Emilie som pluggat ett år och jobbat på timmar som instruktör på ridskolan, hade nu äntligen fått ett jobb och allting såg ut att bli lyckligt, precis som i hästböckerna.
Men när Emilie jobbat ett tag på det nyfunna jobbet insåg hon att det inte var någonting för henne. Hon fick både psykiska och fysiska symptom, som magkatarr och ångest, och för att råda bot på det hela avslutade hon sin anställning. Därtill gick Ina inte igenom besiktningen och när allt så som mörkast ut skulle det vända lika fort. Emilie fick väldigt snabbt ett nytt jobberbjudande som skulle visa sig passa henne perfekt, och Ina fick ett nytt försök på besiktningen och gick igenom efter kortare behandling. I slutet av oktober 2010 lastade Emilie av sin häst på Stall Surmulen, där allting en gång tog fart. Hon förklarar att hon aldrig har ångrat det köpet, och menar på att den dagen Ina inte är med henne är dagen då hon väntar ett bra tag med att köpa ny häst. För det var inte bara en häst Emilie köpte, det var just Ina Emilie köpte.
Vägen till denna varma sommardag på en sliten blåmålad bänk har varit krokig. I april 2011 blåste det en dag orkan över Surmulen. Hästarna sprang vilt omkring i hagen, skrämda av den ruskiga blåsten och allt ljud. Emilie körde upp på gårdsplanen med sitt släp, det var dags att åka iväg och hoppträna. Men när hon tog in Ina gjorde hon en tråkig upptäckt, ett stort köttsår på höger bakben. Tur i oturen skulle såret enbart visa sig vara en sårskada vilket resulterade i fem dagar på klinik och 37 dagars vila. Inga leder hade åsamkats och efter viloperioden kunde Emilie sitta upp i sadeln igen precis som om ingenting hade hänt. Det gick fort att komma tillbaka till ursprungsformen, Ina som älskar att arbeta och har en oerhört positiv inställning, skulle snart vara precis som vanligt igen.
Den vintern gjorde Ina oerhörda framsteg, Emilie började träna för Nina Karlsson, en duktig och erkänd dressyrtränare. Självförtroendet växte, idéerna haglade och utvecklingskurvan exploderade. Ina lärde sig byten fort, redan första gången gjorde hon ett rent galoppombyte och snart var dem även inne och nosade på dem högre skolorna, passage och piruett. Till våren skulle dock Ina tydligt och ordentligt demonstrera att hon är ett sto, varvid resultaten varierade. Men första tävlingen i MSV C:1 minns Emilie med ett leende, det gick över förväntan.
När allting såg ljust ut skulle nästa bakslag inte vänta på sig. Den 14 april skulle Emilie till Lurbo Ridklubb och tävla med hopplaget, division tre. Hon minns hur hon dem tidigare gångerna hon åkt med Ina funderat över varför Ina alltid började bråka i transporten när hon svängde höger, men hade kopplat det till den stoperiod Ina just då var som mest inne i. Den här dagen rullade dem upp på parkeringen, och intill Emilie ställer sig en annan bil varvid tjejen i den bilen berättar hur hon hört något konstigt ljud från transporten, som om något ramlat av. Emilie kliver ur bilen och öppnar luckan till transporten för att förfäras av det hon får höra. Ina andas tungt och snabbt och ger ifrån sig kvidande ljud, ett ljud som Emilie aldrig hört och som än idag känns jobbigt att prata om och på så sätt återuppleva. Snart ser hon hur Inas bakben är nervikta i ett hål i transportgolvet och hur hon sitter fast. Chocken kommer plötsligt, Emilie vet att hon inte kan öppna transportens lastlucka i risk för att Ina ska ramla ut baklänges och med det bryta sina bakben. Snart är 10-15 personer på platsen, alla i syfte att försöka hjälpa Emilie få ut Ina så oskadd som möjligt. Längst fram står Emilie och pratar med sin häst, allt annat har hon plockat ut ur transporten, det är bara hon och Ina. Runtomkring försöker alla människor finna en lösning som eliminerar dem värsta riskerna för stor skada. 30 minuter känns som 3 timmar, tiden går långsamt, men så plötsligt tar Ina i med sina sista krafter och hoppar upp och fram. Väl uppe med bakbenen lägger Ina sig ned, utmattad och trött. Tack vare att transporten även erbjöd fronturlastning gick det att få ut Ina ur transporten, Emilie vill inte ens tänka på vad som hade hänt annars. En av stallkompisarna från Surmulen körde omedelbart upp till Lurbo med sin transport och Emilie vet inte hur eller varför, men trots den färska olyckan tvekade Ina aldrig på att gå in i den andra transporten där mellanväggen tagits bort för att ge henne mer utrymme. Väl på Ultuna röntgades Ina för att sedan sövas ned och opereras. Veterinärerna ville kolla hur senorna såg ut och när Emilie fick beskedet blev hon lättad, det var sträcksenan som fått sig en smäll. Sträcksenan är den "snällaste" senan att skada, den läker ihop och det finns ingen risk för att den slås upp senare som andra typer av senskador kan göra.
Emilie blickar framåt och pratar varmt om sin häst, om det kloka stoet som i dem värsta av situationer behåller sitt lugn och på något sätt accepterar läget. Hon planerar för igångsättningen, drömmer om en framtida start i MSV:C igen, men planerar varsamt. Först ska Ina få en chans att komma igång igen i lugn och ro, för att sedan tävlas på lättare tävlingar. Att rida MSV:B är ett av målen som ligger i framtiden och drömmen är att rida S:t George, hon vet att kvaliten finns där, och precis som alla hästar hon tidigare älskat och trott på, hörs det även att Ina är en av dem hästar hon litar på kan ta sig till hur långt som helst. Men någonting annat hörs också, ljuden av obeskrivlig kärlek, gränslös lycka och oersättlig vänskap.
Ridning ska vara roligt, och om det är något Emilie råder läsarna av Ryttarinnas, är det att känna när det räcker. Att ta en paus om det behövs och komma tillbaka igen. Att inte göra saker för att "det måste göras" utan för att det är kul och ger ett mervärde. Att lyssna på sig själv och på sin kropp är det viktigaste, för det finns alltid en möjlighet att komma tillbaka. Kärleken till hästar tar inte slut, även om den kan ta sig en paus ibland.
Jag lämnar gården i solstrålar och ser hur Emilie går in i stallet igen, boxdörren har klätts med bokstäver som stavar "Princess" och utanför klirrar kaffekopparna. När jag går uppför backen ler jag samtidigt som jag tänker på hur hästägare som Emilie är något utöver det vanliga. Där kärleken handlar om det starka bandet, den unika känslan och den trogna vännen, i relationen mellan häst och människa.
Det känns annorlunda. Trånga gångar, små utrymmen och mycket folk i rörelse. Att se ”våra” hästar i annat stall är någonting jag säkerligen kommer att vänja mig vid, men just nu saknar jag det vi hade. Det som var vi. Ingen tvekan om att vi alltid kommer att följas åt, jag är död den dagen jag inte kommer till stallet mer. Men jag saknar all plats, att kunna sitta i fikarummet en gråmulen dag och ta en fika, att putsa utan att trängas och prata om allt som hör livet till, att kunna välja och vraka bland utrustningen utan att behöva leta sig fram.
Nu är det annorlunda och det är givetvis någonting som kommer bli vardag när allting har lagt sig. Ridskolan är mysig och vi kommer säkerligen att få med oss många minnen därifrån. Huvudsaken är att hästarna mår bra och att dem är tillfreds. Rutinerna verkar inte rulla på riktigt än, det är lite hursomhelst nu över sommaren, men jag är säker på att det blir mer ordning så fort hösten kommer intågandes. Det finns fördelar också givetvis, vi har närmre till ridhuset och vi har en utebana som också går att disponera. Det finns mer människor runtomkring som säkerligen kan hjälpa oss att hitta nya ridvägar och bli trevligt ridsällskap.
En stor eloge måste gå till Sofie, hela den här perioden förstår jag inte hur hon har orkat. Hon har kämpat sig igenom det mesta och det har varit mer motvind än medvind. Jag kommer givetvis göra mitt yttersta för att underlätta för henne så att hon slipper göra så otroligt mycket, tiden till det får helt enkelt läggas där den behövs.
Med detta kommer Ryttarinnan nu gå in i ett nytt kapitel och jag är säker på att även detta blir en resa att följa!
Jag kan inte var nog tacksam över dem gånger jag sitter upp på Liebe. Hästen som jag för bara ett halvår sedan fruktade för att rida. Inte för att jag var rädd, jag förstod mycket väl att hon inte var ute efter att kasta av mig. Mer för att jag inte kände mig kunnig nog, att min erfarenhet inte räckte till, att jag inte hittade dem där knapparna och istället tog den enkla vägen genom att köra på autopilot. Idag sitter jag med glädje upp på henne, för jag vet att varje pass oavsett innehåll, ger mig ny kunskap och bättre känsla. Vi har fortfarande en lång väg kvar och just nu är det upp till mig. För min del handlar det om aktiv ridning, att engagerat göra mitt bästa för att verkligen kunna utvinna den känsla jag får när vi blir ett team.
Det mest aktuella är att få tag på yttersidan, något som jag haft och fortfarande har en hel del problem med. När jag tidigare ridit för instruktör har yttersidan aldrig haft särskilt stor betydelse. Det har mest handlat om att det ”är bra att ha koll på ytterskänkeln vid volter och serpentiner”. Men det har aldrig handlat om att hästarna ska ta mest stöd på yttertygeln, att det är därifrån kraft och ork ska komma och att det är där känslan sitter. Så jag har ridit runt med innertygeln som fast punkt och en förhållandevis lam ytterskänkel och trött yttertygel.
När jag kom tillbaka från Falsterbo skulle yttersidan få sig en riktig match. Jag och Lollo red ett pass för Sofie och jag var uppe på Liebes rygg igen. Det var bommar och hinder som skulle ridas ann, och helt plötsligt insåg jag hur mycket yttersidan faktiskt påverkar. Vi började med två bommar på en volt, för att komma över dem någorlunda är det viktigt att hela tiden passa yttersidan, för att inte flyta ut och vingla borta vid hinderstöden. I början gled jag och Liebe mest runt, det var noll koll och vi kom fel på bommarna. Sofie fick ge mig en ordentlig genomkörare i yttersidans alla fördelar och när det var dags för hinder så hade jag plötsligt förstått en del av det. Jag kunde komma rakt på och även om inte alla språng var dem bästa i den studsserie som erbjöds så var jag nöjd med att jag hade ansträngt mig tillräckligt för att känna att vi nu är en bra bit på rätt väg.
Liebe är lat, även om hon säkerligen för ett otränat öga skulle förklaras som hetsig och explosiv. Alla hennes trick är till för att avskräcka och underlätta, för att slippa jobba. Det märks tydligt när hon får anstränga sig, när jag kräver att hon ska jobba med hela kroppen. Inte sällan får jag då småstegringar, jämfotahopp och ruskande huvud som svar. Men när jag ställer mer krav får jag också en fantastisk belöning, när hon frustar och känns mer tillfreds, när hon går på i bra tempo utan att kasta sig fram, när jag kan rida utan att ha så mycket i handen.
Jag kan inte vara nog tacksam över dem gånger jag sitter upp på Liebe. Varje gång lär jag mig något nytt, varje gång klickar det till under passets gång och vi blir ett team. Varje gång känner jag att den känslan som infinner sig när allting plötsligt stämmer, inte går att finna någon annanstans än just där och då, där tiden har stannat och vi är odödliga.
Hela veckan i Falsterbo tickade klockan, det var som om tiden ville springa ifrån mig och jag kände många gånger hur jag inte kunde njuta av känslan av att vara där, när jag visste att det jag älskar hemma kan vara borta när som helst. Att vara borta är att snabbt anpassa sig till en annan värld, ett nytt tempo, en ny person. För visst förändrades jag mycket i Falsterbo, jag fick tid att reflektera över allt som tungt legat bakom mig och allt som ska komma att bli min framtid. Under den processen var det tufft att försöka bearbeta allt som på kort tid hänt innan jag tog morgontåget från Uppsala mot en av dem största upplevelserna i mitt liv.
När allt går i motvind så är det svårt att tänka sig att allt snart ska vända. Det blir väldigt snabbt en känsla som byggs på, och alla jobbiga tankar dominerar snart vardagen. Små ljusningar dyker upp ibland, men dem kan inte ersätta tröstlöshet och ovisshet. Jag var med andra ord säker på att jag skulle få börja om från början, söka mig något nytt, rida en annan häst. Den sista tanken jag bar med mig när jag låg i sovkupén på väg mot Uppsala igen var att jag nog skulle få sluta med hästar helt. Jag måste vara engagerad och ha en vilja för att fortsätta och den kändes oerhört svårt att finna någon annanstans.
När allt kändes hopplöst vände det, i veckan berättade Sofie att hästarna kommer att stanna kvar i närheten. Liebe och Chic flyttar till ridskolan medan Herman och Pandis flyttar till det lilla stallet bakom Sofie och Dannes bostad. Sedan kommer ytterligare en häst att komma på plats, mer om det kommer senare när vi rullat igång med allt igen. Jag kommer att kunna fortsätta åka ut till stallet och jag kommer att kunna fortsätta rida, lyckan kommer inte försvinna, viljan kommer inte att dö ut.
Vi säger ofta till människor som mår dåligt att det kommer att ordna sig. Med det här vill jag förmedla att det faktiskt kan ordna sig. Allting behöver inte vara förgäves, livet kommer att skicka nya chanser. Du behöver bara ha tålamod nog att våga lita på det.
Alla dagar i Falsterbo har verkligen inneburit otroligt mycket glädje och många fina möten med människor från världens alla hörn som antingen är på plats som funktionärer, hästskötare, hästägare, ryttare, sponsorer eller vad det än må vara. Det har varit en oerhört upplevelse som för mig inkluderade det mesta, det har varit blandade känslor, högt och lågt.
Nu är jag hemma igen och kom att tänka på vad Patrik Kittel svarade på om vad han tycker och känner för Falsterbo. Han skrattade och sa "Always Falsterbo". Och visst är det så, det är någonting med Falsterbo, en magisk känsla, som får alla att vilja tillbaka dit igen.
Vecka 28 nästa år är det dags för nästa Falsterbo Horse Show och jag är säker på att jag kommer vara där. För mig har Falsterbo blivit ett lyckligt minne, en underbar känsla och en fantastisk vecka. När Patrik säger "Always Falsterbo", säger jag "Falsterbo Forever".
Jag får be om ursäkt för den plötsliga tystnaden här på bloggen och tänkte här sammanfatta hur dem sista dagarna i Falsterbo såg ut. Både tekniken och jag har strulat sen det att det sista inlägget publicerades, men nu är vi tillbaka i god form och hemma i Uppsala igen!
Fredagen blev en galen historia, vilket började med att jag stod som läktarvakt på en av hoppläktarna. Det var inget jättejobb i sig, att kolla biljetter och hänvisa till platser är ganska simpelt. Dessutom var det bra utsikt så att uppvärmningsklassen med flera stora svenska namn gick att se utan problem. Det var kul att se Rolf-Göran, Malin, Peder och Angelica, knalla runt på banan för att sedan se dem "in action".
Efter mitt pass var det full fart mot bussen för att den kommunala vägen ta sig till Trelleborg och hämta ut legitimationen som hamnat där. Det tog ett bra tag för mig att komma dit och minst lika lång tid att ta sig tillbaka. Men när jag väl var tillbaka var det bara att börja förbereda inför en utekväll med Susanna. Vi planerade att gå till VIP tältet och ta några glas vin och snart var vi i full fart med alla förberedelser. Min lilla resa till Trelleborg skulle dock innebära att jag missade nationshoppningarna, men eftersom att polisstationer i små städer i Skåne stänger oerhört tidigt, så fick jag ta den smällen.
Väl i VIP tältet var det fullt med folk, kända som mindre kända, och det var härligt att bara sitta där och småprata. Men ganska så plötsligt känner jag hur hela min kropp blir varm och hur det smärtar i ben och rygg. Jag får så ont att jag inte vet hur jag ska göra för att inte falla ihop på plats och får ursäkta mig till Susanna och bege mig hemåt. Hela vägen till stugan kvider jag av smärtan och febervärmen och när jag väl kommer fram till stugan så blir det svart. Jag vet inte hur lång tid det tar, men snart hör jag hur folk pratar omkring mig och hur ett starkt ljus lyser över mitt ansikte. Någon frågar vad jag heter, en annan frågar om jag känner någon på platsen, en tredje frågar om mitt personnummer. Jag känner hur jag får något i armen, hur ljuset försvinner och hur jag läggs på en bår.
Jag vaknar till ordentligt på Malmö sjukhus, Susanna sitter på en av besöksstolarna och en läkare kommer och lyssnar på hjärta och lungor. Efter några timmar av väntetid så blir jag utskriven runt fyra på morgonen. Det visar sig senare att det ska handla om ett aggressivt influensavirus som ger ett väldigt snabbt insjuknande, men därtill också försvinner väldigt snabbt om det behandlas i tid.
Väl hemma sover jag till lördag eftermiddag då det är dags att försöka gå upp och göra någonting av tiden. Jag går runt i Falsterbo ett tag, försöker få energi av det fina vädret och passar på att prata med Alexandra som är funktionärschef om att jag känner mig bättre och kan jobba även sista dagen. Sedan avslutar jag kvällen med att lägga mig och kolla på Criminal Minds, oerhört besviken över att inte kunna göra något annat.
Söndagen, sista dagen, jobbar jag på ryttarläktaren på dressyrarenan. När mitt pass börjar så börjar också Grand Prix Küren där flera kända namn tar plats. Patrik Kittel är ju en personlig favorit, han är precis som Rolf-Göran väldigt ödmjuk, trevlig och härlig till sättet, ingen som gör sig förmer än någon annan. Det är härligt med den inställningen! Han red Scandic och det såg så vackert ut att tårarna var nära. Isabell Werth red även hon en otroligt fin runda och så förstås Tinne Vilhelmson-Silfven, vilka ekipage!
Efter att Patrik ridit så knallade han givetvis upp på läktaren för att kolla på dem andra ekipagen, och var annars får man hälsa på denna dressyrguru om inte på Falsterbo!
Flertalet besökare försökte ställa sig i ryttarläktarens gång för att få en glimt av ekipagen, d.v.s dem som inte köpt läktarbiljetter. Jag hade inte hjärta att avhysa dem, jag vet ju hur det är när man verkligen vill se något och hur hemskt det känns att inte ha möjlighet eller råd. Så jag lät dem hålla gångarna fria, men fortfarande stå så dem fick lite utkik. Speciellt två småflickor som ställde sig borta vid mig för att se Isabells ritt.
Patrik Kittel vann avslutningsvis söndagens Grand Prix Kür, det är han väl värd och jag kände om något att trots all dramatik och lättare besvikelse, så var det värt denna avslutning alla gånger!
Första läktarpasset idag och jag skulle ljuga om jag sa att jag var pigg imorse. Jag låg och drog mig in i det sista, sen var det bara att gå upp och ta fart mot frukosten. Klumpig som jag är lyckades jag spilla ut en kopp kaffe på golvet i funkisrestaurangen, TYPIST! Men det löste jag med några servetter och snart var det historia. Jag och Susanna letade oss mot läktarna efter en halvtimmes frukost, vi skulle båda stå på pressläktarna på hoppbanan respektive dressyrbanan. Dessutom hade vi lyckats lura till oss varsin regnponcho (storlek alldeles för stor), något som behövdes då regnet öste ner från och till under morgontimmarna.
Jag skulle stå vid pressläktaren för dressyren. Jag hade sällskap av en annan funktionär och snart kollade vi på riktigt fina ekipage som kämpade om en placering i Folksam Scandinavian Open för 5-åringar. Några journalister hade tagit plats på läktaren när allting rullade igång. Det var ett väldigt behagligt pass, en pressläktare är inte så svår att hålla koll på och handlar i huvudsak om att se till att alla som kommer upp på läktaren har rätt band och med det tillåtelse att vara där. Klassen vanns av Sandra Sterntorp på Rausing 1233 vilket nog var till allas förtjusning, vilken häst!
Efter passet blev vi avbytta och det var dags för lunch. Lunchen var riktigt god och så fort jag ätit upp tog jag mig mot huset igen för att vila. Jag är så otroligt trött, och börjar känna mig sjuk, så även den här kvällen blir väldigt lugn eftersom att jag ska upp i gryningen imorgon igen för att jobba ytterligare ett läktarpass.
Det positiva trots tröttheten är att min legitimation har kommit tillrätta. Just nu befinner det sig i Trelleborg, så imorgon tänkte jag ringa till polisstationen där och efter arbetet åka och hämta det. Nu hoppas jag till allt allsmäktigt att det ska gå bra och utan krångel, det är så himla värdefullt att ha sin legitimation!
Så morgondagen bjuder på ett tuffare läktarpass vid besöksingångarna för att sedan så fort som möjligt försöka åka till Trelleborg. Vi får väl hoppas att det ska gå precis som tänkt. Bjuder på lite allt möjligt i bildväg, har varit lite oflitig med kameran på senaste!
När jag kom hit trodde jag inte riktigt på att Falsterbo för många innebär festande i flera dagar, att det på sitt sätt fungerar mer eller mindre som en festival. Nog för att alla musikfestivaler slår Falsterbo alla gånger, här behöver vi tänka på ett helt annat sätt och göra vårat bästa för att anpassa oss efter campingens regler.
Nu har jag och Anngelica festat efter våra arbetspass under två kvällar och nätter. Det har varit många nya människor och en hel drös med olika dialekter. Jag har nog snappat upp någon blandad dialekt, som taget från alla människor vi har träffat som kommit från Skåne, Småland, Göteborg, Stockholm och ja, några som kommit hela vägen från Norrland.
Förutom alla dialekter jag hunnit lära mig så har jag även lyckats sumpa min identitet, eller ja, det kanske var lite väl tilltaget. Men under första kvällen lånade jag ut min jacka till Anngelica där jag förvarade legitimation och bankomatkort. När jag under gårdagen skulle komma och hämta jackan så låg där bara bankomatkortet kvar. Typist! , som Nalle Puh skulle ha sagt.
Idag är jag ledig, och kanske var det lika bra. Jag var hur trött som helst under förmiddagen och klev inte upp förens runt 11.30. Jag har lyckats ta en dusch i ljummet vatten (första gången det inte är iskallt!) och nu är jag klar så att vi snart kan gå upp till området och kolla på huntingen som kommer att börja senare under eftermiddagen.
Det blir lugna kvällar framöver, jag har tidiga pass både i morgon och på fredag vilket gör att jag bör gå och lägga mig i tid och undvika alla partystationer som ligger som strössel över hela campingen. Nya arbetsuppgifter väntar kommande dagar. Vi får väl se vad det innebär. Jag ska dessutom passa på att ta lite fler bilder, det har varit lite fattigt dem senaste dagarna.
Den här morgonen började jag och Susanna med att åka till en större Icabutik för att köpa lite övriga sovatteraljer som vi känt att vi har saknat under dem första dagarna här. För min del blev det en RIKTIG kudde (hej då kläder i örngottet!) och en fleecefilt att ha över lakanet på madrassen, för att slippa kylas ned under natten. Efter det blev det utflykt då vi åkte och kikade på en ridskola och började prata om hur häftigt det skulle vara att hyra häst någon dag och rida längs stränderna!
Efter lunch började mitt pass i kassan, jag och Anngelica var två helt nya på området som skulle jobba tillsammans. Efter en hel del meck med inlogg och annat så kom vi tillslut överens med tekniken och passet gick i ett svep. Det var riktigt roligt att sitta i kassan, mycket folk som kom och gick och roliga små samtal. Jag och Anngelica kom bra överens och bestämde oss för att festa lite tillsammans nu under kvällen.
När passet var avslutat pratade jag med Susanna igen, som varit ledig under dagen. Det visade sig att denna supermodiga kvinna hade varit in i Hagahills monter för att hon sett att dem skulle ha visning på Hagahill någon gång under dagen. Snart hade hon bokat upp sig på en visning som hon trodde skulle vara med flera andra intressenter, men snart visade det sig att visningen enbart inkluderade henne varvid hon fick åka tillsammans med Minna Teldes syster och pappa.
Väl i bilen undrade Susanna om det kunde tänkas finnas några hästar till uthyrning nära området varvid pappan halade upp telefonen och ringde till en av sina kollegor som informerade om att "visst finns det hästar, fyra skodda och tillgängliga". Så imorgon ska vi försöka ringa dit för att se vad det hela handlar om. Herregud, Susanna är på äventyr hela tiden, det är bra att ha någon så modig och rättfram med sig. Då händer det saker vill jag lova!
Nu är det dags för mig att piffa inför kvällens glöggdrickande (Anngelica hann aldrig till systemet vilket innbar att hon fick ta det som fanns hemma, glöggen från i julas...)
Imorgon väntar ett nytt pass i kassan och kanske ett nytt Susannaäventyr - Vem vet?
Andra dagen på Falsterbo och jag börjar redan känna mig ganska så "varm i kläderna". Sov lite sådär första natten på luftmadrassen, men nu är det överstökat och förhoppningsvis ska jag sova förträffligt inatt. Jag har ju helt glömt bort att berätta om fantastiska Susanna som jag bott med sedan gårdagen, en otroligt härlig och genomsnäll kvinna! Vi satt och pratade en hel del under gårdagen och nu under morgonen så tog vi oss mot tävlingsområdet för att jaga kaffe. Vi hittade ett mysigt litet tält precis framför framhoppningsbanan, perfekt!
Sen har vi tillbringat dagen med att gå runt i utställarnas alla tält och titta på både det ena och det andra i häst och ryttarväg. Vid lunch satt vi bänkade uppe på Ulla Håkansson läktaren för att se invigning av denna fantastiska vecka. Jana var självklart den som höll invigningstalet och det är så härligt när han med sin supergoa dialekt beskriver Falsterbo som lika mycket "hårse som show", bokstavligt uttalat.
Efter det att nationalsången traditionsenligt ljudit över hela området var det dags för Tobbe Larsson att ta plats på arenan tillsammans med den oerhört vackra hästen Nicke. Dem underhöll oss med stegringar och sidvärtsrörelser, riktigt häftigt att se live! Förhoppningsvis har han en längre show i slutet av veckan.
Eftermiddagen bjöd på gymkhanatävlingar, efter att ha följt träningarna under gårdagens eftermiddag var det spännande att se uppföljningen på det hela. Danmark gick som segrande lag ur kampen, medan Sverige kom tvåa och Norge kom på tredjeplats. Vilken fart på hästarna och vilken balans ryttarna har!
Istället för att köpa mat på området (som är riktigt dyr), så åkte jag och Susanna till Ica med hennes bil. Där köpte vi på oss en ordentlig lunch och så en del annat som kan vara bra att ha som frukost och mellanmål. Ett bra tips till alla dem som åker till Falsterbo för en längre tid är alltså att köpa mat i närbutikerna, mer mat för pengarna. Men någon dag har vi tänkt äta middag på området, givetvis!
Efter allt handlande och en kombination av lunch och middag tog vi oss till området igen för en kall cider i solen. När vi satt där och pratade som bäst så hörde vi hur det lät som att en liveartist höll till borta vid Hedinläktaren. Och hör och häpna, men efter att ha klättrat upp på läktarna såg vi hur Loreen stod och repade inför kvällens sponsorfest. Fram med kamerorna och så var vi igång för att dokumentera detta, tror jag fick med någon bild någonstans, lovar att jag lägger upp den så fort jag hittar på den!
Imorgon är det dags för första arbetspasset för min del, det blir till att jobba i kassorna. Det ska bli både spännande och kul att få "komma igång" med Falsterboveckan på riktigt.
Jag höll på att smälla av när jag fick se vilka kläder vi funktionärer skulle få bära, och inte av förskräckelse, utan av förtjusning! Gina Tricot sponsrar, som många vid det här laget redan vet, Falsterbo Horse Show. Snart stod jag med en supersnygg piké, en hoodie och en keps i famnen. Alla med "Crew" inskrivet utöver det vanliga trycket.
Jag kommer stolt att bära mitt Falsterbokit under hela veckan! Och när jag kommer hem blir det ett självklart val på att ha på träningarna. Jag som redan tänkt köpa alla dem atteraljer jag nu har i min ägo, det är ju hur bäst som helst!
Klockan 08.09 den här morgonen började min resa till Falsterbo och nu, flera timmar senare, ligger jag äntligen på min luftmadrass (som fick väldigt bra med plats trots min oro och gick alldeles utmärkt att fotpumpa upp). Den här dagen har varit en dag med massa intryck. Från det att jag kom till Malmös centralstation till det att jag hoppade av bussen vid Strandbaden. Hästar överallt, skyltar som erbjuder fantastiska ridvägar för dem som har turen nog att sitta på en häst och ja, i princip överallt finns det gott om hästar!
Jag har fått leta mig fram till tävlingsområdet, med en väska tung som bly rullandes efter mig och ytterligare en väska minst lika tung hängandes över axeln. En tant som var ute på promenad hjälpte mig snart tillrätta och snart stod jag med väskorna utanför funktionärskontoret.
Det är alltid virrigt i början, allting har inte riktigt börja rulla och det är många som ska komma på plats. Jag fick vandra runt på tävlingsområdet medan jag väntade på att uppstartsmötet för funktionärerna skulle börja. Det innebar att jag hade tid att titta lite på tävlingarna och just idag var det full fart för hoppryttarna. Ganska snart såg jag ett välbekant ansikte, Micke från Norrköping Horse Show var nästa till start. Han red en riktigt snygg runda och slutade självklart som felfri i första semifinalen i 7:års championatet.
När jag i vilket fall höll till vid läktarna fick jag snart syn på ett annorlunda inslag, träningstävlingarna för gymkhanaryttare hade rullat igång. Ryttare från Danmark, Sverige och Norge red runt i rasande fart med läder så pass långa att jag säkerligen skulle drutta i backen med en gång. Vart ser man gymkhana annars om inte i Falsterbo!? Imorgon är det tävling på riktigt för dem.
Så började mötet, vi informerades om dem olika reglerna för funktionärer och som avslutning kom Jana Wannius och hälsade oss hjärtligt välkomna. Efter det följde en rundvandring bland alla läktare på området, det är verkligen en hel del att hålla reda på. Jag kommer ju tillbringa ganska så mycket tid som "läktarvakt", så jag lyssnade noggrant.
Sen jag var liten flicka och i sommarhuset satt och följde varenda Falsterbosändning har jag drömt om att få vara här, att få uppleva Falsterbo med allt vad det innebär, och nu är jag äntligen här! I hästmecka, hästhimlen eller vad man nu än kan kalla ett ställa med så otroligt mycket hästar. Det är obeskrivligt...
När jag såg meddelandet visste jag inte hur jag skulle hantera den känslostorm som ryckte tag i mig. Jag försökte skärpa till mig, tänka på någonting positivt, koncentrera mig på att läsa tidningen som låg framför mig. Telefonen, som för bara några dagar sedan bytt bakgrundsbild till den där jag står mittemot Ceasar och ler, meddelar mig nu att Ceasar ska tas bort, att han inte ska få finnas mer. Det finns inget mer att göra.
Sorgen är en ovälkommen vän, under en lång period låg sorgen alldeles för tätt intill. Förföljde mig och kvävde mig med tomhet och tröstlöshet.
Det var sommar när Isola togs bort. Jag minns hur jag inlåst på mitt rum kvävde skrik och grät så att jag skakade. Isola var min drottning, mitt eldsvarta fullblod, min största trygghet. På Isola var jag odödlig, jag kunde göra vad helst jag ville, ingenting var omöjligt. Men hon hade kommit till den punkten där ingenting längre fanns att göra, hon såg dåligt och hade dragits med hältor hela våren. Varje dag hade jag spenderat tillsammans med henne, oavsett årstid, oavsett högtid. Det var strålande sol den eftermiddagen, det var varmt och svala brisar svepte förbi. En dag som gjord för att vara i stallet, men jag vägrade åka dit. Jag klarade inte av att vara i hennes närhet när det behövdes som mest. Jag klarade inte av att lämna henne en sista gång.
Ceasar var en väldigt speciell häst, han älskade att bli borstad och ompysslad, det var som om han sträckte på sig extra mycket när han visste att han skulle bli fin. Även om Ceasar inte var speciellt vacker exteriört sett, så var hans personlighet något utöver det vanliga. Han älskade att få höra att han var en fin, bra och duktig häst och visade det genom att lägga huvudet på sned så fort han fick sitt beröm. Dessutom älskade han att sträcka ut i galopp längs rakbanan, det var som om han blev unghäst på nytt när han bockade och frustade sig fram. Något annat som utmärkte Ceasar var att han gjorde sig extremt bra på bild, han var fotogenisk helt enkelt. Han fick dem flesta bilder att se ut som tagna ur en katalog. Det var märkligt att fotografera honom, det var nästan som om han visste om vad som hände och koncentrerade sig på att göra sitt bästa.
Igår var det Ceasars tur att fara till Trapalanda och dess evigt gröna ängar. Veterinären bedömde att det inte fanns någonting mer att göra och att Ceasar med det skulle få evig vila. Det är alltid oerhört jobbigt och sorgligt när hästar behöver tas bort, det är så mycket känslor och så tungt att behöva vara med om ett sådant beslut. Men vi gör det för hästarnas skull, för att dem ska slippa lida och ha ont och för att dem ska få ett värdigt avslut.
Vi kommer nog alltid komma ihåg Ceasar som hästen som älskade att känna sig älskad. För mig var han en betydelsefull och älskad häst, en häst som jag tyckte mycket om och som fick mig att le åt alla sina upptåg och påhitt. Jag är glad att jag hann rida honom en sista gång, att jag hann klappa honom en sista gång.
Och om jag får gissa så tror jag att Ceasar gör en storartad entré i Trapalanda, och precis som han charmade oss fortsätter charma gamla som nya vänner, där sorgen och smärtan inte längre finns. Själv kommer jag behålla telefonens bakgrundsbild, jag blir så glad när jag ser den, för den påminner mig om att lycka inte behöver vara att ha alla pengar i världen, utan att lycka lika gärna kan vara att älska en häst.
Igår packades det och tvättades i all evighet, det kändes som om jag aldrig skulle bli klar och jag fick hela tiden känslan av att jag hade glömt nått. Nu sitter jag i vilket fall på rätt tåg och kommer om c:a två timmar att anlända till Malmö. Jag har tagit med datorn och köpte igår ett "fri surf" paket för sju dagar.
Tog ett tag att förstå hur modemet fungerar, var en väldigt enkel beskrivning på förpackningen, men trots det fick jag vrida och vända på modemet för att förstå hur jag skulle få allting att börja rulla. Väldigt smidigt att ha datorn på tåget faktiskt, tiden gå lite fortare då.
Så nu när jag har datorn med mig ska jag verkligen försöka att uppdatera regelbundet från Falsterbo, det är ju trots allt ett riktigt äventyr! Ska bli så himla spännande och roligt. Så håll tillgodo, här kommer det hamna uppdateringar titt som tätt!
The problem with getting what you want is that you also getting something you can lose.
Jag minns hur jag oengagerat knappade ihop annonsen som beskrev hur länge jag haft hästar som huvudintresse och hur jag sökte efter en häst att lägga min mycket rika fritid på. Jag hade börjat tröttna på att vara hemma och tröttnat på att harva runt i ridskolans ridhus två gånger i veckan utan möjlighet till att mer frekvent få vara i stallet. Ridskolan var till och byggd för ungdomar, inte för unga vuxna som tycker att lycka är att andas in dofterna, att putsa det slitna lädret blankt och att bara vara i närheten av alla dessa vackra hästar. Att vara vuxen på ridskolan var att ha en hobby bland många andra, inte att brinna för sitt intresse. Brann man, då hade man också egen häst. Det hade inte jag.
Ridskolan var min mellanlandning efter en oerhört smärtsam hästförsäljning, och jag hade hoppats på mer. Jag hade hoppats att jag skulle återfinna gemenskapen som fanns på ridskolorna när jag var liten, att jag skulle vara en del av ett sammanhang. Istället blev jag en tjej bland alla kvinnor i medelåldern som red för att deras döttrar red, eller för att dem såg ridningen som ett avbrott från all vardagsstress. Nog för att det är lika mycket värt och en oerhört bra möjlighet, men jag var inte en av dem. Jag ville hjälpa till att sköta hästarna, jag ville utvecklas, jag ville så mycket mer än det fanns möjligheter till. Två timmar i veckan var verkligen ett dödslopp för mitt intresse.
Det var många som svarade på annonsen, det var högsäsong för upptagna hästägare som på ett eller annat sätt behövde hjälp. Men det var ett svar jag skulle komma att fastna för, svaret från Sofie. Hon berättade om sina hästar, Pandora och Herman, och om verksamheten som bedrevs på gården. Jag bestämde mig för att åka ut, det fick bära eller brista. Var det ingenting för mig fick jag väl helt enkelt sluta med hästar, men jag skulle ge det en chans till. Såhär i efterhand är jag glad över att jag tog det beslutet.
Jag red snart tre gånger i veckan, i huvudsak på Pandora, men ibland på någon av försäljningshästarna. Jag var mer än lyckligt lottad, jag hade alla möjligheter i världen framför mig och det bästa av allt var att jag fick vara i stallet hur mycket jag ville, det fanns alltid saker att göra och det fanns alltid en häst till övers.
Jag har aldrig varit en tävlingsmänniska, jag blir för nervös när det kommer till eldprov. Men trots min egen oduglighet på tävlingsbanan, fann jag ett nytt kall, som hästskötare och som åskådare. Vi åkte till Enköping och Heby, Tierp och Hofors. Jag satt stolt på läktaren när ”min ryttare” Sofie red in på banan, tittade mig över axeln lite lagom malligt som om jag ville förtydliga att jag är på plats tillsammans med den fantastiska ryttare som med all sin erfarenhet och skicklighet satte ytterligare en nolla. Ryttaren som är ödmjuk och som aldrig höjer sig till skyarna, som gärna hjälper och delar med sig av sina erfarenheter. Jag ser på dem alla hur ”mitt ekipage” är något utöver det vanliga, det är sällan sådana rundor går att skåda på tävlingsplatserna runt om i Sverige. Varje gång jag sett dem har jag blivit rörd, tårarna har varit så nära att jag kunnat känna klumpen i halsen och fukten i ögonen.
På hemmaplan skedde en enorm utveckling av min egen ridning. Sofie fanns många timmar tillhands för att instruera mig hur jag kunde tänka och göra för att få passen på dem olika hästarna att gå bättre. Vi jobbade oerhört mycket med sitsen som varit mitt stora problem, och där tog även Danne kommandot och gav mig en lektion som sitter kvar i ryggraden än. Om hur jag ska titta upp mot himlen för att få bättre hållning och hur jag ska rida med hängrumpa och ölmage för att verkligen få ner sitsen. Jag skrattar ofta när jag tänker på hur jag verkligen gick in för att tänka mig själv med ovan beskriven fysik, men det är något jag alltid kommer att ha med mig och något som får mig att släppa kontrollen när jag känner hur jag stelt och spänt försöker ta mig fram.
Gemenskapen var oerhörd, vi åkte i en stor klunga till tävlingarna och trängdes på läktarna. Sofies syster Lollo kom även hon att bli viktig, hon kan få mig att skratta vilken tid på dygnet som helst. Därtill har hon lärt mig vikten av att vara bestämd, att sluta hålla långa diskussioner med hästen utan istället kräva reaktion mer omgående. Utöver det gav hon mig chansen att vara med och jobba under Norrköping Horse Show, någonting som verkligen drog mig upp ur en jobbig period och fick mig att inse hur mycket hästarna och ridsporten nu och för alltid kommer att betyda för mig.
Uteritterna i regnet och snön, den rosa sopborsten, Förste Beridare Erik – som förövrigt är Daniels och Sofies Jack Russell, en dubbel saltomortal från Ceasars rygg rakt ner i sågspånet, tre galoppsprång mellan två bommar med Lelly och lyckan över att ha klarat det, Pink Friday- en kväll för att hylla det rosa i livet, champagnen i sadelkammaren efter en lyckad försäljning, Pandoras fjärdeplacering i 1.15 klassen i våras, när Lollo blev Silli och började kallas därefter, ensamveckan med Pandora då vi jagades av glassbilen och förfärades över det dåliga vädret, första galoppen på egen hand med Liebe.
Det är mycket minnen som kommer tillbaka när jag tänker på hur snart allting kommer att förändras. Precis som allt rasar över mig när jag ser hur nya intressenter kommer och tittar på stallet. För visst känns det fel, så fruktansvärt fel, det är ju ”vårat stall” och alla våra minnen, drömmar och önskningar. Det kan inte någon annan flytta in i, där kan inte något annat växa, det är inte rättvist.
Men samtidigt som jag tänker så, så vet jag. Jag vet att ingenting varar i all evighet, att livet har sina vändningar. Jag vet att allting kan förändras, på en sekund eller över en längre tid.
Jag har haft den bästa tiden i mitt liv, någonting jag alltid velat ha, har jag haft. Men för att ha den möjligheten måste man också vara beredd på att en dag kan vara den dagen då det är borta, överstökat och avslutat. Det är en del av livet och det är en del av att vara 24 år gammal i en större stad i mellansverige med ett hjärta som brinner vansinnigt för hästar.
Jag vet än så länge inte vad som kommer att hända med Pandora, Liebe och Herman. Eller snarare, jag vet inte vart dem kommer att hamna. Förhoppningsvis kommer jag ha möjligheten att fortsätta rida och ta hand om dem, förhoppningsvis tar det inte slut här. Men samtidigt står jag bakom vilket beslut Sofie och Danne än väljer att ta., i första hand är det dem som ska trivas med sin lösning.
Det viktigaste är att jag kan tänka tillbaka på den här perioden som en tid då jag oavsett väder tog mig ut för att jag ville det, då jag skrattade och kände en oerhörd tillhörighet och lycka. En tid då jag fick nya fantastiska och underbara vänner och en tid då jag lärde känna en hel drös med hästar där några förblir oersättliga.
Du vet inte vad du har förens allt är borta, visst är det så. Men jag vill förtydliga att jag alltid vetat vad jag haft, att varje hemkomst från stallet har varit en lyckad dag, att varje minnesbild kommer finnas med mig i all evighet för att kunna plockas fram när livet känns lite hårdare än vanligt.
Det finns inga ord som kan förklara hur tacksam jag är för att jag har fått uppleva den här tiden, men det finns tre personer som ska ha tack för att dem spridit glädje, gett mig möjligheter, råd och delat med sig av sina egna erfarenheter. Det är Sofie, Danne och Lollo. När inget ord räcker till säger jag TACK med allt vad det innebär och hoppas att ni suger åt er av det, ni har alla gjort mer än vad ni tror.
Idag har jag kontaktat några ryttare som jag tycker gör ett fantastiskt bra jobb och som dessutom är otroliga förebilder, speciellt lokalt här i Uppsala. Redan nu vet jag vem som kommer att få bli nästa månads profilryttare, och förhoppningsvis ska vi kunna boka in en intervju ganska så snart. Det är en tjej med mycket skinn på näsan som har haft en tuff start på året, men har alla förutsättningar att komma tillbaka med besked. Mer om det nästa månad, ni läsare får hålla tillgodo så länge...
Nu är det bara två dagar kvar tills det är dags för mig att åka till Falsterbo. Det är helt galet vad tiden har gått snabbt, jag minns hur det kändes som en evighet när jag väl fick beskedet att jag kommer vara en av dem som jobbar som funktionär under veckan. Jag har massor att upptäcka och allt är otroligt spännande!
Idag har jag köpt in lite atteraljer inför resan, dels en luftmadrass (som dock är ohyggligt stor att jag är lite orolig för att det ska bli trångt för mig i matsalen där några av oss kommer att sova) och en FOTPUMP. Ja ni hör ju, det tog en jädra tid att pumpa upp min monstermadrass! Men nu har jag testpumpat den och allt verkar fungera som tänkt.
Utöver det shoppade jag hem förvaringspåsar till min resväska, typ "travelbags", tror jag dem kallas. Väldigt smidigt att förvara kläderna i stora luftiga tygpåsar, helt plötsligt blir det mycket mer plats i väskan! Och istället för att köpa med mig ytterligare en necessär till smink och annat, drog jag med mig en liten plastlåda med lock, mycket enklare att rengöra, mer hygieniskt och bra översikt över vad som förvaras.
Jag är helt klart nöjd med mina köp idag! Imorgon ska jag brottas med förrådet för att få ner resväskan och sen ska jag försöka köpa med mig ett modem (fri surf sju dagar genom Tre) så att jag kan blogga från Falsterbo, på fredag ska jag toktvätta det sista och på lördag morgon sitter jag på tåget mot Malmö.
Mitt schema för nästa vecka är riktigt bra, med sovmorgon och bra passtider. Jag kommer inte att missa varken derbyt eller nationshoppningarna. Dessutom verkar jag ha riktigt roliga arbetsuppgifter! Det känns som dagarna innan julafton, spänning och förväntan!
Ett nytt inslag här på bloggen är Månadens Profilryttare. I denna kategori kommer du hitta en intervju med en ryttare varje månad som delar med sig av sin historia och därtill bjuder på råd och tips. Denna månad är det Lollo Söderberg som är månadens profilryttare och nedan följer hennes historia.
Vid ett frukostbord i Sollentuna för 16 år sedan satt det två små flickor och kollade på hästarna som betade utanför fönstret. Familjen var nyinflyttad och hade fått Sollentuna Ridklubb som granne, något som skulle komma att betyda en hel del för då fyra år gamla Lollo och hennes storasyster Sofie. Flickorna sa i mun på varandra att dem ville börja rida och snart hade ridskolan fått två nya ryttarinnor.
Lollo trivdes på ridskolan, ridlärarna var engagerade i deras elever och förutom gemenskapen och alla vännerna som ridningen medförde, så var det just engagemanget hos ridlärararna som gjorde att Lollo fortsatte rida trots att hon vid ett tillfälle funderade på att sluta. Efter en lektion då hästarna olyckligt skrämdes och ryttare flög till höger och vänster gav Lollo bort sina ridlektioner till sin storasyster och höll istället till på läktaren. Hennes ridlärare snappade upp detta och frågade Lollo vad hon helst av allt ville göra, och snart var Lollo uppe på hästryggen igen.
Hästintresset hade kommit för att stanna och hösten 2011 åkte Lollo till Tyskland för att prova på att ha intresset som arbete. Hon hamnade på ett stuteri och minns det som både den värsta och roligaste tiden hon haft i sitt liv. Det har alltid varit en dröm att jobba med hästar, men hon var inte beredd på att det skulle vara så svårt att lämna vänner och familj i Sverige och klara sig på egen hand. Till skillnad från Sverige är arbetet med hästar i Tyskland betydligt mer krävande, det är en tuff bransch som omsätter stora pengar och betydligt fler som jobbar inom hästnäringen. Tävlingsarenorna lockar professionella ryttare och det är få ryttare som hobbyrider. Ridningen är mer eller mindre en mycket vanlig livsstil i Tyskland och det är högre standard på alltifrån anläggningar till människorna som väljer att driva dem.
För dem som funderar på att arbeta med hästar i ett annat land råder Lollo att våga vara kräsen, ställ krav på arbetsgivaren och byt arbetsplats om du känner att du blir utnyttjad. Men det är tufft att arbeta med hästar, både fysiskt och psykiskt, vilket du bör vara beredd på innan du åker. Ta gärna chansen att provjobba hos din framtida arbetsgivare, det ger dig möjligheten att avgöra om arbetsplatsen passar dig. Lollo förtydligar att den som känner för att jobba med hästar utomlands inte ska tveka, det ger otroligt mycket erfarenhet och kunskap att arbeta utanför Sverige.
Lollo är en tjej med höga mål och ambitioner, när andra siktar mot trädtopparna så siktar Lollo mot stjärnorna. Om fem år önskar hon att hon kan tävla på en nivå som motsvarar 140 hoppningar och medelsvår dressyr. Det skulle ge henne behörighet till att söka till Beridarutbildningen som hålls vid Flyinge och även om hon inte är säker på att hon ens kommer att söka dit när målen väl är satta så vet hon att hon kommer att jobba med hästar och vara en mer rutinerad tävlingsryttare.
Motgångarna har varit många på Lollos väg mot dem satta målen, i över ett års tid letade hon häst. Tanken var från början att favoriten Walther skulle komma ner till Tyskland och med det bli Lollos häst, men efter besiktningen var det bara att tänka om, Walther gick inte igenom. Totalt räknar hon med att hon har provridit minst 50 olika hästar och pendlat mellan djursjukhusen för att veterinärbesiktiga ett antal hästar. Många gånger har hon fått åka hem med ett negativt besked, den tilltänkta hästen har inte gått igenom besiktningen och Lollo har fått börja om från noll. Att den häst som Lollo följt under en längre tid skulle vara hästen Lollo tillslut skulle stå som ägare till, var helt otänkbart för bara ett halvår sedan.
Loovino (2008, Looping-Athlet Z), även kallad Loove, beskriver Lollo som en extremt snäll häst, en häst som är trygg, men inte saknar attityd för det. När Loove gjorde sitt treårstest minns Lollo skamset hur hon tänkte "Vem är idioten som ska köpa den här fula hästen?". Men så kom Loove tillbaka från en lång vistelse på bete och när Lollo satt upp visste hon att det var Loove hon skulle ha. Den tråkiga och fula hästen hade blivit en svan och Lollo som egentligen tänkt sig köpa en äldre och mer erfaren häst att komma ut och tävla med hade plötsligt blivit unghästägare.
Planerna för Loove är storslagna, ett av målen är att rida kvaliten för fyraåringar i höst, mest för att Loove ska få en chans att bli bedömd, men också få rutin. Men det största målet, och det mest betydelsefulla, är att komma hela vägen till Falsterbo Horse Show nästa år, "Dit ska jag bara!" konstaterar Lollo.
Utvecklingen och målen för hennes egen del som ryttarinna är att bygga upp muskler för att kunna påverka och förbättra både sin sits och uthållighet. Utöver dem fysiska förutsättningarna berättar Lollo att hon även behöver jobba med det psykiska, hon är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna och trots att det är en bra egenskap behöver tävlingsinstinkten tonas ned ibland.
Till Ryttarinnans läsare följer avslutningsvis Lollos tips:
Våga tro på dig själv och glöm inte att ha roligt! Hamna inte bland trädtopparna, sikta mot rymden så når du stjärnorna istället!
Lollo har självklart en egen blogg, den hittar du på: SODERBERGLOLLO.BLOGG.SE
Jag är gärna inne och tittar på era bloggar, jag följer även några ridsportbloggar som jag tycker är intressanta och har ett mervärde. Men alldeles för ofta stöter jag på hjälmlösa huvuden till häst. Det kan vara en sommarfotografering i grönskan eller dressyrpasset för den där tränaren som kommer till Sverige ytterst få gånger per år. Varje gång förvånas jag över hur lite vi tänker på konsekvensen av att inte bära hjälm när vi sitter till häst och den bråkdel av en sekund det faktiskt tar att förlora allt.
Nu börjar ridsporten alltmer aktivt jobba med detta, hatten byts allt mer ofta ut mot hjälmen i dressyren och det sprider sig hela vägen från den internationella arenan till regional nivå. Förhoppningsvis inser fler hur den lilla pottan på huvudet faktiskt kan rädda möjligheten till att någonsin kunna sitta upp på en häst igen när olyckan väl är framme.
Jag hade inte ridit hos Sofie och Daniel särskilt länge den kvällen vi red upp mot ridhuset för ett träningspass i någorlunda värme och med hyffsat underlag. Ridbanan hemma vid stallet var snögloppig och helt värdelös när årets alla årstider cirkulerade fortare än någonsin, så fort underlaget hann tina var det snart fryst igen. Väl i ridhuset red jag, Sofie och Sofies syster Lollo runt på egen hand. Det var inget avancerat alls, tanken var att hästarna skulle få jobba lite mer än under skritturerna i villaområdet.
Denna kväll var det Ceasar jag red, en häst som har det lite knöligt med balansen och inte är tillräckligt försiktig om vart han sätter sina ben. Men under uppvärmningen pinnade han på och kändes riktigt bra. Jag beslutade mig för att ta ett varv vardera i galopp, och det var då det hände. Jag hade precis vänt halvt igenom från vänster varv och fattade höger galopp efter vändningen. Galoppen kändes mjuk, men något kort, så jag tänkte tyst att jag skulle behöva öka på lite när jag väl kom ut på långsidan. Någonstans där gick Ceasar ned på knä och jag flög över hans hals som skjuten ur en katapult och landade på huvudet för att ta emot slaget mot marken med nacken.
I någon sekund blev det helt svart, jag minns hur jag försökte resa mig så fort som möjligt trots att dem som var i ridhuset skrek åt mig att ligga kvar. Efter några minuter lyckades jag i vilket fall borsta av mig spånet och så var det bara att sitta upp igen. En lättare hjärnskakning och ett gigantiskt blåmärke skulle detta kosta mig, men hade jag inte haft hjälmen på huvudet så hade det kostat mig betydligt mer.
Många förklaringar jag hört genom åren till att ryttare just väljer bort hjälmen, är att dem känner sin häst. Den vinterkvällen jag gjorde en frivolt från hästryggen var det för att underlaget var så pass tokigt att det tog tvärstopp för min häst. Där och då handlade det inte om hur pass väl jag känner Ceasar, för visst kan vi känna våra hästar väl för att snart inse att det inte spelar någon roll när andra faktorer bidrar till att olyckan kommer plötsligt.
Jag kommer aldrig hoppa upp på en häst utan hjälm, hur väl jag än tycker mig känna den. Det finns så otroligt mycket som kan bidra till att olyckan visar sin fula skepnad, och jag tänker inte vara oförberedd den dagen det händer igen.
Liebe ägs av Daniel och är en otroligt härlig och rolig häst att rida! Dock tenderar hon till att vara lite lat vilket gör att hon gärna hoppar och studsar förbi dem jobbiga partierna under ett pass. Hon kräver sin ryttare på både uppmärksamhet och styrka för att hålla fokus hela vägen. Trots att Liebe kan studsa runt som den värsta akrobat, är hon som sagt mer lat en pigg, men när hon väl börjar jobba finns det ingen häftigare känsla! I stallet är Liebe en kelgris som älskar att bli ompysslad och kliad. På hoppbanan förvandlas Liebe till en fighter, hon älskar att hoppa och tävlas just nu av Sofie. Denna häst är en av dem hästar jag rider mer frekvent, vi tar oss från klarhet till klarhet, men ingenting har kommit gratis. Det har varit solsting, svettiga förmiddagar i solen, iskalla vinterkvällar och blodiga knogar, men det har varit värt det tusen gånger om!
PANDORA
2001
Castor - Maximus
Sofie Söderberg
Pandora, eller "Pandis" som hon kallas till vardags, är min stora kärlek. Hon var anledningen till att jag började rida ute hos Sofie och Daniel, och hon kommer alltid att vara nummer ett. Ett annat smeknamn som denna vackra donna har är "noshörningen", hon kan både stångas och bli ohyggligt stark. Pandis är en trygg häst, men bara för att hon är trygg betyder det inte att hon är lätt, hon kräver alla muskler i världen för att börja jobba på rätt sätt. Men när hon väl börjar jobba på så är hon helt outstandig. Det är Sofie som rider och tävlar henne i framförallt hoppning, men då Pandis gamla skada verkar ha gjort sig till minnes igen så är hon nu konvalescent till dess att slutgiltigt besked kan ges. Pandis älskar att kramas och kan vara lika envis som en shetlandsponny!
HERE I AM
2009
Black Coffee - Okänd
Sofie Söderberg
Herman är Sofies unghäst som förhoppningsvis ska vidare ut på hoppbanorna när han blir äldre. Herman är en härlig kille, och för att vara unghäst är han nästan alldeles för lugn! Många gånger lugnare än dem äldre hästarna som finns i stallet. Dessutom är Herman en drömmare, det är inte sällan han går runt och dagdrömmer i stallet såsom på ridbanan. En liten gubbe i en stor kropp som helt klart har framtiden framför sig!
För några månader sedan startade jag en blogg i samarbete med ett antal intressenter för att motivera och inspirera unga ryttare och ryttarinnor att fortsätta glädjas åt timmarna till häst såväl som i stallet. Det jag inte visste vid den tidpunkten var hur stor den bloggen skulle komma att bli och hur mycket den skulle komma att betyda.
Nu har bloggen fått flytta, hit till blogg.se, för att fortsätta växa och vi håller precis på med att sätta en helt ny och egen design. Tillsvidare får ni leva med att det är en vanlig bloggmall som håller denna bloggen rullande för tillfället. Jag kommer i senare inlägg återintroducera mig själv för nya läsare, men vi börjar med detta uppstartsinlägg för att komma igång!
Syftet med den här bloggen är att ge livet med hästar en avdammad version. Här glittrar inga diamanter, det är glädje, hårt slit, lycka och motgång. Som för oss alla finns det dagar för allt och jag är inte ute efter att kasta glitter på mig själv som ryttare, utan för att utvecklas som ryttare. Trots 16 år i sadeln hade det lika gärna kunna vara ett år, kunskap går inte att mäta i hur länge intresset har funnits, utan vilken erfarenhet som utvunnits.
Jag hoppas att gamla läsare ska hitta hit och även att nya läsare ska upptäcka detta projekt. Därtill hoppas jag givetvis på att kunna inspirera till diskussioner, debatt och utbyte av erfarenheter.
Välkommen till Ryttarinnan - En hästblogg där alla dagar har betydelse!
För 16 år sedan började ett för mig evigt intresse. På en smutsgul skimmel i ett ridhus som saknade isolering och den här vintereftermiddagen var svinkallt. Jag minns hur jag trots kylan utanför kokade av värme och jag minns hur jag varv på varv ihärdigt kämpade med att få ponnyn att börja galoppera. Så kom det, på en millisekund, en explosion av galoppsprång. För varje språng visste jag att jag aldrig skulle vilja sluta med hästar. Total lycka kan vara att galoppera en hel långsida på en smutsgul ponny en iskall vintereftermiddag. Den här bloggen började som ett projekt för att inspirera och motivera unga ryttare och ryttarinnor, men har kommit att bli så mycket mer. Den har blivit viktig och en del av något så mycket större än vad jag någonsin hade kunnat trott när den väl startade. Tidigare låg denna blogg på en annan portal, men har nu flyttat till blogg.se i syfte att växa och bli större. Välkommen hit, välkommen till Ryttarinnan!
