ryttarinnas.blogg.se

Dubbelt upp

Kategori: Stallet

Imorgon är det dags för mig att åka ut till stallet igen. Därtill blir det två hästar att rida, Lollo har bett mig rida Loovino och så vill Sofie gärna att jag skrittar Liebe. Så imorgon blir det dubbelt upp, men det är bara bra eftersom att det blir så mycket "dötid" när allt är klart redan klockan 19.00 och bussen inte går förens runt 21. Så imorgon är det bara att rocka på, ska bli riktigt härligt!

Efter en dag på tävlingsbanan

Kategori: Tävling

Idag var det dags igen att åka till Jällaskolan för att se Sofie och Liebe starta i 1.20 klassen. Allt var i sin ordning igen, vi alla var på plats! Vädret visade sig från sin snälla sida och tur var väl det, för det blev en lång dag. Redan runt 10:30 var jag på plats för att kolla lite på klasserna innan. Det är alltid kul att följa några ekipage och se hur det går för dem,och om inte annat går det att förfäras över både ett och annat.
 
Jag kan förstå att många rider in på banorna runt om i landet för att få rutin, men vissa kan jag överhuvudtaget inte förstå vad dem ska in på banan att göra. Det rycks och det slits, det är ponnysvängar med både hästar och ryttare som inte har kapacitet för att rida så pass snävt och det är spön och skrik. Ibland vågar man knappt titta när det är ryttare som gång på gång "lägger hästen i skiten" och sedan klagar på att det inte gick bra. Det går verkligen att bli riktigt mörkrädd.
 
Men i vilket fall har vi ett väl rutinerat ekipage från våran sida som vi kan stoltsera med. Sofie rider alltid med ett grymt fokus och är otroligt stöttande hela vägen. Hon låter Liebe göra jobbet, men löser även problem som kan dyka upp på vägen med små korrigeringar. Idag stötte vi dock på något riktigt ohyggligt och respektlöst på framhoppningsbanan. 
 
Det är många som vill hoppa fram på tävling, det är trångt och det gäller att se upp. Alla vill ha chansen att komma på hinder och det är där det lätt blir så att dem som hörs mest och fäktar mest är den som får hoppa fram ordentligt. Vi trodde nog alla när Sofie red in på framhoppningsbanan idag att hon skulle ha gott om tid till att värma upp. Men när ett annat ekipage med tillhörande assistans vägrade respektera att Sofie snart skulle in på banan så fick Sofie och Liebe helt enkelt rida in på banan utan att vara ordentligt varma i kläderna. Det är tråkigt, men vanligt, på framhoppningsbanorna att den som krigar sig fram och skiter i andra är den som får mest tid.
 
Inne på banan höll Sofie dock fokus, ett slarvfel från Liebes sida som inte lyssnade ordentligt och så en korrigering på sista. Totalt tre nedslag och tolv fel, men jag tyckte det var otroligt bra ridet av Sofie som trots allt inte fått ordentligt med tid för värmning. Vi var alla nöjda över insatsen och hoppas att nästa tävling ska erbjuda bättre framridningstid eller åtminstonde folk som respekterar allas rätt till att rida fram och värma upp ordentligt. 
 
Utöver framridningsfighten hann vi med att fika och kolla på en hel del ekipage och som vanligt ha det riktigt trevligt, jag skulle inte vilja åka med något annat gäng än Silliecrew, det finns bara ett team som är tillräckligt härligt och bra och det är vårat!
 

Jeanne d'arc, Lillan eller Jackie

Kategori: Presentation

Kom på att ni inte har fått se någon bild på det senaste tillskottet i stallet. Hon är inte sådär oerhört bra på bild och denna är dessutom tagen i boxen, men nu kan ni i vilket fall få ett hum om hur hon ser ut, våran donna!
 

Det som ska bli bra ska aldrig förhastas

Kategori: Camaro

Jag funderar på lilla C mest hela tiden. Tänker på vad som är bra för honom och vad jag kan göra för att ge honom dem bästa möjligheter. Jag har smått börjat fundera på en tävlingsdebut, men jag vill samtidigt inte förhasta mig. Det är lätt att vilja mycket i början, det finns så mycket möjligheter och allt känns så otroligt kul. Men samtidigt måste jag tänka på att lilla C än så länge är sex år gammal och inte har riktigt med rutin. 
 
Därför måste jag i första hand fokusera på träning. C har mycket att jobba med, han är inte ur kondition på något sätt, men han är inte i någon tävlingskondition. Han behöver mer muskler för att orka med det som krävs för att ta sig igenom en hel bana och han skulle behöva bli känsligare för sitsen. Jag vill absolut inte rida med handen mer än nödvändigt - varvid jag måste lära C att lyssna mer för mina vikthjälper. 
 
Fokus nästa vecka blir att dels jobba med bommar (så länge underlaget känns bra på vår lilla utebana). Jag har planerat för både trav och galoppbommar, där jag kan jobba med att variera tempot. Därtill ska vi ut i skog och mark för att C ska få lyfta på benen och även under mysiga skogsturer få möjlighet att jobba aktivt med sin vaksamhet. 
 
Det börjar bli dags att försöka höra med Sofie när det passar att hon kommer ut och kikar på oss, jag behöver råd kring hur jag ska träna för att få fram det bästa ur C. Därtill ska jag höra med ridskolan om jag kan hoppa på någon av deras hoppträningar. Men vi tar ett steg i taget, det är som sagt ingen idé att förhasta sig med det som ska bli bra. 
 
 

En ny start - Ett nytt liv

Kategori: Privat med Ryttarinnan

Jag kunde inte tro att det var sant när jag hörde det, helt ofattbart! Livet förändras så oerhört fort och härligt nog så blir det bara bättre och bättre. Imorgon ska jag iväg och skriva på lite papper, sen ska allting vara i sin ordning och det nya livet kan börja! Jag är så glad att jag inte vet vart jag ska ta vägen, nu är det bara en till stor bit som ska läggas på plats så är mitt liv det bästa livet att leva. Jag är så lycklig över dem beslut jag tagit och hur stark jag har varit genom allt det som på kort tid har hänt. Livet blir bättre.
 

Förberedelser för tävlingsbanan

Kategori: Ridning

Det regnade som sjutton när jag klev av bussen för att ta mig till stallet idag. Himlen öppnade sig och jag var glad att jag inte hade glömt paraplyet hemma. Angela var i stallet när jag väl kom på plats och snart satt vi båda i sadeln för att rida ut en sväng tillsammans. Vi red mot Flogsta i mörkret, så att vi i vilket fall skulle se någonting. Det blir så otroligt mörkt längs ridvägarna vi har vid stallet, och redan runt halv sju börjar mörkret falla. 
 
Camaro var pigg och glad under turen, han är alltid så härligt positiv till allt! Angelas andra häst, Egatraz, verkade även han på gott humör och pinnade på bakom oss. Han är lite mer harig och därav är Camaro ett perfekt stöd. När vi skrittade längs banvallen släppte Angela nyheten, Akademistallet ska ordna med clear round i hoppning någon gång under höstterminen. Hon beordrade mig att anmäla mig och Camaro så fort Akademistallet annonserar om det och jag kunde inte annat än skratta. Livet innehåller så mycket spännande och glädjande överraskningar!
 
Nog för att det inte lär bli några höjder för mig och Camaro, men bara att få förbereda och fixa är en del av tjusningen i tävlandet. Så nu är förberedelserna i full gång, jag och lilla C har mycket att göra! Det ska sättas kondition, vi ska testa både markarbete och hoppning och så ska vi finlira på dressyren. Förhoppningsvis ska vi kunna ta lite undervisningshjälp av Sofie och Lollo. Utöver det så ska vi ju därtill vara ute mycket i skog och mark! 
 
Såklart började det ösregna när vi var påväg hem från våran ridtur. Det öste verkligen ner och mina ridbyxor var helt sjöblöta när jag satt av vid stallet. Men hästarna såg glada och lyckliga ut över att ha fått röra ordentligt på sig.
 
På lördag är det dags för Camaro igen, då ska jag se till att vara där i god tid och få en massa pyssel gjort också, jag tänkte putsa och feja en hel del! Därtill funderar jag faktiskt på ett pass i ridhuset. Mer om det på lördag.
 
 
 

Underbara lilla C

Kategori:

Första dagen för mig att ta mig ut till "nya stallet" och ta hand om Camaro. Jag skulle även hjälpa till att passa D:s lilla dotter medan han var upptagen med DJ-kursen han håller på Stenhagenskolan. Angela hade redan fixat allt i stallet när vi kom på plats (vilken oerhörd lyx!), så för mig var det bara att borsta och sadla på.
 
Eftersom att jag hade lilltjejen med mig så såg jag till att hålla mig på ridbanan. Camaro hade stått i två dagar så han var oerhört pigg och framåt när jag väl kom upp på honom. Dock har han en väldigt reglerbar energi, det går att rida honom trots att det känns som att han har en extramotor i baken. 
 
 
Underlaget på banan var tungt, så jag såg till att inte göra alltför avancerade saker. Egentligen var det mer eller mindre en avcheckning för att se så att vi kommer överens med varandra. Han är så fin och modig den där lilla hästen! Jag känner mig oerhört säker på honom och det känns som att jag kan göra precis vad som helst utan att han reagerar det minsta.
 
Avslutningsvis fick lilltjejen hoppa upp och skritta av lilla C. Hon tyckte det var jätteroligt och det tyckte nog Camaro med för han tog det så oerhört försiktigt. Mitt hjärta bankar för den där lilla hästen något oerhört och på torsdag får vi äntligen träffas igen - jag längtar!
 
 
 

Ryttarinnan administrerar sitt liv

Kategori: Privat med Ryttarinnan

För en vecka sedan bröt jag och min sambo upp. Nu låter det kanske lite väl dramatiskt, men i vilket fall är vi inte tillsammans längre och jag har därmed flyttat. Dock har jag fortfarande saker kvar i lägenheten som måste tas omhand och en hel del annat finurligt att ta tag i. Men vi tar ett steg i taget. 
 
Dock innebär alltid en separation att det blir rörigt i livet ett tag, det är saker som ska hämtas på det ena och det andra stället, det ska informeras och ordnas med rent praktiska saker. Låt oss säga att det är det som har stulit min energi dem senaste dagarna. 
 
Den här kvällen har jag sedan jag kom hem från stallet suttit och pysslat med både det ena och det andra. Jag har försökt packa upp lite grejer, få ordning i badrumsskåpet och sen hjälpt till med lite annat här hemma. Utöver det har jag betalat räkningar, försökt förstå mig på A-kassan och hur hela det systemet fungerar, rensat mobilen på bilder och filmer och rensat mailen på allt gammalt skräp. Jag känner mig riktigt duktig!
 
Numera bor jag hos min morbror tills dess att boende är ordnat. Han anar nog inte vilken ängel han är som hjälper mig med allt detta. Men jag minns att jag i julas köpte en etikett till en whiskeyflaska som jag skrivit ett litet meddelande på "For me you are a hero. Every second, every minute, of every day". Jag hoppas han verkligen att han minns det meddelandet, för jag tror inte att han förstår hur mycket det betyder för mig att ha någonstans att bo och att ha ett hem dit jag kan återvända när jag vill. 
 
Jag och D är fortfarande vänner. Jag har absolut inget ont att säga om honom. När känslorna inte fanns med mig valde jag att göra det som behövdes för att släppa oss fria och ge oss båda möjligheten att gå vidare. 
 
A break up is like a broken mirror. It is better to leave it broken than hurt yourself trying to fix it.
 
 
 
Avslutar med en bild på världens bästa morbror (och "extrapappa")!

Komplettering Sillicrew - Lollo

Kategori: Presentation

Lollo är tjejen lättar upp även den mest tunga stämning. Det är miner och grimaser, det är sång och det är dans. Med Lollo är allting enkelt, även om hon även kan säga ifrån och ha temperament när det behövs. Lollo är en social varelse utöver det vanliga, hon hittar vänner överallt. Är det inte i toakön så är det på framridningsbanan, det verkar som att Lollo alltid har något att prata om! Och vänner får hon, om det är någon som känner folk så är det Lollo, hon hejar och viftar mest hela tiden, speciellt på större hästarrangemang! Har du ingen koll på ryttarna på startlistorna i dem högra klasserna så är det bara att fråga Lollo, förutom att veta allt om hästen ryttaren sitter på så vet Lollo även allt om ryttaren.
 
Hon har koll på vem som har varit ihop med vem, och vem som har sagt vad. Att Lollo inte är chefredaktör på Tidningen Ridsport redan är otroligt! Men jag är säker på att hon en dag kommer att sitta på någon redaktion - praktiken gör hon på Norrköping Horse Show där hon har ansvar för pressavdelningen. Förutom att Lollo är rolig och ger oss ett skratt i vilken situation som helst - är hon en tjej med ett otroligt stort hjärta. Hon bryr sig oerhört mycket om folk i sin närhet och när slår man upp ordet "vän" så kan man vara säker på att det finns flera bilder på Lollo där.
 
 
 

Jeanne d'arc

Kategori: Presentation

Vi har ju fått en "ny" häst till stallet, eller hon är väl nygammal för dem flesta förutom för mig. Jeanne d'Arc kallas både för "Lillan" och "Jackie" till vardags och är ett ordentligt sto på alla sätt. Hon har mycket egna åsikter, men är oerhört trevlig när man väl kommer på god fot med henne. 
 
Igår var det dags för min premiärtur på stallets nya primadonna. Jag och Sofie hade bestämt oss för att skritta ut en sväng, självklart regnar det från och till och vi får dra på oss mer kläder än tänkt. Jag fick därtill titta på när Sofie sadlade för att få lite tips om hur jag ska göra eftersom att denna donna även har sadeltvång från och till. Den här eftermiddagen var hon dock mycket lugn och trevlig vid sadlingen och snart kunde vi skritta iväg. 
 
Vi skrittade länge och pratade om allt möjligt, och så hittade vi flera nya ridvägar vilket är jättekul! Dock hade vi glömt att ta på oss reflexerna (det blir ju mörkt så himla fort nuförtiden!), så vi vände hem efter en stund. 
 
När våran nya donna väl är i trim tror jag att hon kommer att bli riktigt fin - det blir alla hästar som får "Sillicrew" behandling! För att veta mer om vilka som ingår i vår unika gruppering går det att läsa Lollos jättefina presentationer av oss alla här (hon har dock inte presenterat sig själv, men det kommer snart ett inlägg från Ryttarinnan om den saken):
 
 
 

Dag 24 - Mitt motto

Kategori: 30 dagar

”Winners never quit and quitters never win”

Det ordspråket har hjälpt mig genom många år av dålig självkänsla och perioder då jag inte trott på mig själv. För när allt känns nattsvart och livet inte blir som tänkt, så samlar jag min kraft, reser mig igen och kommer tillbaka tusen gånger starkare. Genom familjetragedier, hemska förluster av både människor och djur, trasiga relationer och allt som aldrig blir som man tänkt sig finns det ytterligare ett ordspråk som sammanfattar det hela:

 ”You never know how strong you are until being strong is the only choice you have”

 

 

Nytt projekt : Konsumtionsstopp

Kategori: Kunskapen sitter inte i dina kläder

För några dagar sedan fick jag ett mail från en mamma som är bekant till mig. Hennes dotter red förut i det stall där jag hade häst och vi pratade titt som tätt. Nu visade det sig att dem även läser min blogg och dem gav mig en utmaning att verkligen bita tag i. 
 
Jag och min dotter följer din blogg. Kanske mest min dotter då hon ser upp till dig och verkar tycka att du har väldigt bra och sunda värderingar. Vi har alltid haft det svårt med att få pengarna att gå ihop, förutom att ridskoleavgiften ska betalas så ska det betalas för medryttarhäst. Min dotter får oftast köpa sin utrustning begagnat eftersom att vi inte har råd med något nytt. På senare tid verkar det som att kläder och märken börjar bli allt mer viktigt i stallet, både jag och min dotter har uppmärksammat hur det går trender i alltifrån ridbyxor till ridhjälmar. Detta gör min dotter oerhört ledsen, hon vill också ha dem "populära" sakerna och det förtar väldigt mycket från det faktiska intresset - hästarna! Vore intressant om du kunde ta upp detta ämne och därtill gärna göra någon typ av projekt kring detta. Vi vet att du har skrivit om det tidigare, men det vore oerhört värdefullt om du kunde ta upp det igen. 
 
Det stämmer att jag har skrivit om hur pengar och ekonomiska förutsättningar väldigt ofta är i fokus just när det kommer till hästsporten. Det är inte sällan det handlar om fina kläder och dyra prylar istället för gemenskapen med hästarna och med kompisarna. Därför lanserar jag  (i samråd med bloggens övriga ledning) nu ett nytt projekt. 
 
RYTTARINNANS KONSUMTIONSSTOPP
 
Visst kliar det i fingrarna när jag går i dem välsorterade hästsportbutikerna. Det är glittriga pannband, välsydda schabrak, ridbyxor med fantastisk passform och stövlar som tycks innehålla magi. Men från och med nästa vecka kommer projektet "Kunskapen sitter inte i dina kläder" att lanseras. Projektet i sig handlar om att Ryttarinnan från det kommer att ha konsumtionsstopp.
 
Ett konsumtionsstopp handlar om att inte konsumera prylar för sakens skull, utan ta till vara på det man faktiskt har. För min del handlar det om att inte konsumera ridsportutrustning annat än att jag i den mån jag måste, köper min utrustning begagnat.
 
Därtill kommer inlägg att skrivas som behandlar ämnet om ekonomiska förutsättningar och hur ridsporten från 70-talets enkla uppsättningar har börjat handla om exklusivitet och flerdubbla summor när det kommer till hur vi hästmänniskor idag konsumerar. 
 
Fokus kommer att ligga på att kunskap inte ska behöva sitta i kläderna, kunskap ska vinnas genom engagemang och vilja. Alla har inte råd att köpa dyra saker, men kunskap är gratis!
 

Den lilla gula hästen

Kategori: Stallet

Det går upp och ner, med det mesta. Som skrivet har jag tagit ett väldigt jobbigt, men nödvändigt, beslut och det är en lång process att vänja om sig och försöka leva ett liv utan det som tidigare varit nästan hela ens liv. Jag ångrar inte beslutet, men jag kan sakna delar av det som en gång var. 
 
Men trots detta måste livet gå vidare. Idag åkte jag ut till andra stallet för att träffa Angela och bli visad stallet lite mer detaljerat. Jag ville ha koll på vilka rutiner hon brukar ha och hur det fungerar i det här lilla stallet om fyra hästar. Vi gick igenom hur det såg ut med fodringar, vilken häst som var vilken, hur mycket mat hon ger sina hästar just nu och vart dem står någonstans i hage respektive box. Jag passade även på att gosa med Camaro och det kändes som att väldigt mycket jobbiga tankar och all den tyngd jag känt, plötsligt försvann, i vilket fall kände jag mig lättare när jag lämnade stallet och åkte vidare. 
 
Nästa vecka är det Camaro som gäller tre gånger i veckan vilket känns som en riktigt bra "nystart". Men jag kommer inte att sluta var i Bälinge för det. Bälinge och världens bästa människor lämnar jag aldrig!

Agria On Tour 18 september

Kategori: clinics

I måndags åkte jag, Lollo och Sofie till Bromma för att titta på en clinic som Agria ordnat på Äppelvikens Ridskola. Douglas Lindelöw och Angelica Augustsson var dragplåster till denna clinic och fokus var på utbildning och träning av den unga hästen och hur man jobbar för att få fram en bra, trygg och stabil hopphäst. Innan vi väl kom till ridhuset hade vi tagit take away från Donken, käkat i bilen samtidigt som vi kört vilse ett antal gånger. Men tre tjejer med starka viljor klarar det mesta!
 
Det var en helt OK clinic, eftersom att jag hade Jens Fredricssons clinic färsk i huvudet så kändes detta lite för showigt ibland, och ljudet var inte det bästa. Det var svårt att höra när det ekade i ridhuset. Men trots detta var det en trevlig clinic där det bjöds på roliga tips, humor och glädje. 
 
Därtill är det alltid bra att se duktiga och oerhört rutinerade ryttare rida. Då går det att plocka lite av deras "stil" och på så sätt lägga till dem bra delarna i sin egen ridning. Och så blir man så oerhört peppad av clinics, det är så att man bara vill åka hem och hoppa upp på hästryggen trots att klockan är tio på kvällen!
 
 
 
 
 
 

Ryttarinnan is out of office

Kategori: Sorg och saknad

You never know how strong you are until being strong is your only choice.


Inatt tog jag det svåraste beslutet i mitt liv, och dagarna framöver kommer antagligen att vara jobbiga och otroligt krävande. Därför kommer jag inte att kunna uppdatera bloggen på ett tag, men jag kommer tillbaka som alla andra gånger, tusen gånger starkare.

CLINIC MED RGB 7 NOVEMBER

Kategori: Texter

 
Det har nog aldrig varit så intensiv kontakt mellan mig, Sofie och Lollo, som när biljetterna för Rolf-Göran Bengtssons clinic på Strömsholm släpptes. Vi satt alla på nålar och kunde inte pusta ut förens biljetterna var köpta och vi med det visste att vi kommer sitta på läktaren den 7 november och se och lyssna på våran stora förebild. Trots att jag egentligen inte hade råd köpte jag min biljett, det är fasiken inte ofta RGB rider runt i ett ridhus i Sverige och delar med sig av sina erfarenheter. Tur att det finns pasta och ketchup hemma, för det finns inte någonting i hela världen som skulle kunna få mig att missa det här!
 

Dag 23 - Hoppning eller dressyr?

Kategori: 30 dagar

Det är någonting med adrenalinet, farten och kraften, som gör att jag inte kan dra mig för att säga att jag är en hoppryttare. Sen går det att se rent fysiskt också, för jag rider alltid i för korta läder. Oavsett vad som står på schemat för dagen, kan man räkna med att mina knän nuddar hakan när jag sitter i sadeln. 
 
Men det går inte att utesluta att dressyren är nog så viktig, den är grunden till att jag överhuvudtaget kan komma över alla hinder. Jag har ju nött yttersidan i flera månader vid det här laget och har fortfarande en lång väg kvar med att få ordning på den. 
 
Dem bästa passen är när jag känner att jag får lika mycket av båda delar, när jag kan ha mina avstämningar mer konsekvent för att känna så att min häst är med och lyssnar, för att sedan ta mig ann ett hinder och efter det kunna plocka upp igen. För fungerar inte avstämningarna så kommer det synas när det står ett hinder i vägen. 
 

Värsta västen

Kategori: Ryttarinnan shoppar

Jag har letat efter en snygg väst att ha nu till hösten, hur länge som helst! Dock har min plånbok varit ganska så smal, så jag har inte kunnat shoppa hem dem jag funnit intressanta. Men så hittade jag ett plånboksvänligt alternativ, denna snygga väst från det tyska företaget PFIFF. Jag klickade hem den på http://www.zalando.se och får antagligen hem den om några dagar, perfekt!
 
 

Camaro

Kategori: Presentation

Den här kvällen hörde ägaren till Camaro av sig då hon var nöjd med gårdagens provridning och gärna ser ett samarbete. Det känns helt perfekt, så oerhört fantastiskt! 
 
 
Välkommen till Ryttarinnan, Camaro! 

Bästa Bibbi!

Kategori: Ridning

Det var ganska så varmt ute idag och för min och Bibbis del var det lite arbete på rakbanan som stod på schemat. Jag började med att skritta igång henne en bra stund, vi red längs grusvägen bakom ridskolan och hann nog med att rida där fram och tillbaka på runt 15 minuter. Sedan var det dags för "arbetet". 
 
Ute på rakbanan la jag upp en plan om hur jag skulle genomföra det hela. Skritt en länga, sedan trav två längor längs banan. I traven ville jag ha energi, men inte så pass att det blev slängtrav. Bibbi jobbade på bra, vi höll ett bra tempo och jag koncentrerade mig på att slappna av och korrigera mina händer. Flera gånger fick jag korta upp tyglarna för att kunna komma fram med handen ordentligt. 
 
När det var dags för skritt blev Bibbi småsur, hon tycker att skritten är jobbig och vill helst flänga fram lite hur som helst. Jag gav henne lagom långa tyglar och varje gång hon började trippa iväg så gjorde jag halt för att sedan skänkla på henne framåt igen. Det tog några längor innan hon förstod att det inte var någon idé att försöka trippa ifrån arbetet. 
 
Jag passade även på att jobba med tempoväxlingar, i traven vill jag kunna rida fram ordentligt, men också kunna komma tillbaka och i skritten är det mer en utmaning då jag vill kunna få fram henne ordentligt utan att hon trippar iväg. När vi jobbat på det och allting satt som det skulle så var jag nöjd och skrittade av henne längs rakbanan och grusvägen som går upp mot busshållsplatsen.
 
Efter passet skötte jag av Bibbi ordenligt, trots att klockan visade på 19.30 hade jag gott om tid att sköta av Bibbi och utrustningen ordentligt. Så pass mycket tid att jag även hann bekanta mig lite med Lillan, som är en ny häst hos Sofie. Eller för Sofie är hon väl inte vidare ny, men jag hade inte träffat henne tidigare. 
 
Trots pysslet med hästarna så hann jag även göra rent i ryktlådan och städa min garderob i magasinet. Riktigt nöjd med vad jag åstadkommit tog jag sen bussen hem. 
 

När sand blir till guld

Kategori: Ridning

Jag hade inga som helst förhoppningar, inga som helst förväntningar, när jag gick grusvägen upp mot stallet. Efter att ha blivit så oerhört besviken senast jag var ut och tittade på en häst, ville jag inte tro att detta skulle kunna vara något för mig. Det är bara tråkigt när förhoppningar inte infiras. 
 
Jag såg hästägaren komma gåendes med hästen på håll. Granskade dem på avstånd. Det såg ut att vara en vaken häst, pigg och framåt och snart stod dem mitt framför mig. Vi presenterade oss för varandra och gick in i stallet för att göra iordning valacken. Under tiden som alla grejer åkte på pratade vi om allt möjligt, och jag fick presentera vad jag gjort den senaste tiden. Jag berättade om Sofie och Danne, om alla spännande hästar jag fått rida och allt jag lärt mig under dem månader jag hjälpt till ute i Bälinge. 
 
Jag kunde inte slita mina ögon från den fina lilla valacken, med sina dryga 152 cm liknade han mer en ponny än en storhäst. Gulbeige päls, vilket nog skulle kunna gå under kriterierna för "guldfux", stor vit bläs och snälla ögon. Han såg trygg ut, lugn och säker, men med en vaken uppsyn.  
 
Väl i sadeln kände jag att det fanns action, han trampade på ordentligt ute på ridvolten. Ägaren förklarade att det är fart i honom och att han kan uppfattas som väldigt pigg, och jag tänkte i samma sekund att det väl var tur att jag ridit Liebe så pass mycket att jag har lärt mig hur jag ska korrigera och arbeta med energin på rätt sätt. 
 
Jag började jogga fram och såg till att tänka på att få fram handen mer och använda mig av sitsen så mycket som möjligt för att korrigera tempot. När jag värmt upp var det dags att börja arbeta lite mer konsekvent, jag kortade upp tygeln och jobbade på volter och serpentiner. Det kändes mjukt och följsamt, energin blev positiv och det kändes som om vi började hitta varandra. 
 
Galopparbetet kändes riktigt bra, den lilla herrn behöver visserligen stärkas så att han orkar komma fram mer i fattningen och därtill komma mer mjukt in i galoppen. Men han har verkligen alla förutsättningar! 
 
Jag var så nöjd efter passet, för jag kände mig så otroligt säker. Det var som om all min kunskap kom till sin rätt på denna häst! Jag vågade ta för mig och testa gränserna och kunde vara säker på att jag kunde plocka tillbaka och få koncentration och arbetsvilja. 
 
Ägaren skulle träffa ytterligare en tjej som skulle provrida i veckan och jag kan inte annat än hålla tummarna, jag har redan tackat ja och hoppas att vi kan komma fram till ett bra beslut. Tanken är att jag och den här hästen tillsammans ska träna tillsammans där målet är att sätta 1-2 pay'n'jumps under hösten och till nästa år vara redo för att tävla lättare klasser lokalt. 
 
Jag vill inte gå ut med varken bilder eller namn förens jag är säker på att jag får ett ja, men jag hoppas och önskar mig galen här hemma. Det känns så himla rätt! Jag var skeptisk när jag gick dit, men kom hem helt förälskad, sand blev till guld den här gången. 

Tävlingsrapportering

Kategori: Tävling

Igår var det tidig uppstigning för att åka ut till Jällaskolan och deras anläggning. Björklinge Ryttarförening anordnade nämligen en lokal tävling i hoppning och Sofie var anmäld till 1.10 klassen. 
 
Jag var på plats redan 08.30, den första klassen skulle börja klockan 09.00. Det var full fart på anläggningen, alltifrån ryttare som värmde upp till föräldrar som fikade eller stod med kameran i högsta hugg. Snart rullade Sofie in på grusplanen och med det kunde dagen börja. Sofie startanmälde och passade på att köpa sig en kopp te eftersom att hon dragit på sig en ordentlig förkylning (som för övrigt verkar ha smittat även mig). Vi var alltså inte i det bästa skicket, men nu var vi i vilket fall på plats. Lollo och mamma Lotta (mer känd som Barbiemamma) sladdade även dem snart in på Jällas anläggning för att vara med och hjälpa till och peppa under dagen. 
 
 
Vi lastade ur Liebe och såg till att hon fick på sig alla grejerna. Snart kunde Sofie hoppa upp för att skritta igång henne ordentligt och därtill få en ordentlig chans att rida fram. Det är alltid bra med gott om tid så att vi slipper stressa,  och den här dagen hade vi ordentligt med tid. 
 
När Sofie gick banan såg jag till att hålla igång Liebe genom att leda runt henne på parkeringsplatsen. Liebe var lugn och riktigt vaksam, det var riktigt härligt att gå runt med henne utan att behöva bråka i tid och minut. För er som följt bloggen sedan starten så vet ni att just bråka är det vi fått göra när vi har haft både Liebe och Pandora med oss, världens bästa kompisar som inte kunnat vara ifrån varandra en sekund vilket visat sig tydligt på alla lokala tävlingsplatser. 
 
 
Sofie hoppade fram och fick till riktigt bra språng. Liebe har ju en tendens att hoppa kråkhopp när hon blir lite väl taggad och då kan det vara riktigt svårt att få till distanserna. Men nu kämpade dem på riktigt bra! När Sofie var nöjd så saktade hon av till skritt och gick mot insläppet, men som vanligt i BRF:s regi så hade hon fått ett nytt startnummer. Från att ha varit nummer 8, hade hon nu fått startnummer 10. Det är trist att detta inte informeras ordentligt till ryttarna, då det är tråkigt att ha hoppat fram tidigt för att hinna ta en paus och då få veta att pausen kommer bli längre än planerat.
 
I vilket fall kom dem snart in på banan, jag och Lollo stod i högsta hugg med mobil och systemkamera för att dokumentera det hela. Jag i vanlig ordning oerhört nervös och det var väl ett under att jag lyckades få med allt på mobilen i dess filmläge, hela tiden viskade jag "kom igen, kom igen, kom igen" och när Sofie passerat andra omgången felfritt stod det klart, hon skulle ta en placering! 
 
 
Det blev en fjärdeplats för Sofie och Liebe, otroligt bra jobbat! Med tanke på att Sofie inte var i toppskick så är det otroligt bra kämpat, vilken fantastisk bra "lägstanivå". Nu ser vi fram mot hösten och dess utmaningar! Jag tror att det inte kommer vara några som helst problem för Sofie och Liebe att klättra i klasserna, dem är så fina och samspelta! Liebe har tempo och action och Sofie har finliret och är en perfektionist - det verkar vara en unik och superbra kombination!

 
Efter prisutdelningen lastade vi in Liebe och satte oss för att fika innan vi for hemåt. Det slog mig hur kul vi alltid har på tävlingarna, hur härligt "vårat gäng" är, det är verkligen super att få vara en del av detta!
 

Provridning

Kategori: Ridning

Snart ska jag iväg och provrida en häst som står alldeles i närheten av där jag bor. Helt förutsättningslöst, för jag tror tyvärr inte den här hästen och det här upplägget kommer att passa mig heller, men jag måste testa för att veta. Så nu är det bara att dra på kläderna och dra iväg.

Det blev en placering

Kategori: Tävling

Vi var på Jälla igår då Sofie tävlade Liebe i 1.10 klassen. Jag kommer berätta allt om det sen, men bjussar så länge på att det blev en fjärdeplacering och en otroligt bra runda med tanke på omständigheterna (Sofie är ordentligt förkyld). Jag återkommer med en tävlingsrapport lite senare. 
 

Ryttarinnan och övergångarna

Kategori: Ridning

I fredags åkte jag ut till stallet för att rida Loovino åt Lollo. Vi har bara haft två hästar på plats sedan i onsdags vilket gör att vi fått dela upp ridningen mellan oss och Lollo kunde ta en vilodag hemma medan jag satt upp på hennes "Macho Man". Lollo är en hästägare som nog är mer målmedveten än många hästägare ute i Sverige. Hennes resa går hela vägen från Stockholm ut till lilla Bälinge och tar henne enormt med tid. Men hon kämpar på och fortsätter åka kollektivt för Loovinos skull. Lollo har givetvis letat stallplats närmare sitt hem, och vi får se vad framtiden utvisar, men än så länge står Loovino kvar på ridskolan. 
 
Jag började med att skritta ut för att värma upp en pigg och vaken Loove. Han gick på med ordentliga steg och snart hade vi skrittat i dryga 15 minuter. Lollo önskade övergångsarbete och jag gick in i ridhuset för att arbeta med det. Ridhuset var öppet på båda sidor för ordentlig ventilation och vi började arbetet med trav-skritt övergångar. Loove var på hugget, han frustade ordentligt och tog sig fram med ordentliga steg. Jag fick använda mig mycket av min tyngd och egna kroppskontroll för att få honom att lyssna på mig, och det skulle ta några övergångar innan han blev uppmärksam och följde med på ett annat sätt. I början kändes han stark, det var som om han insåg att han själv kunde välja tempo bara han tog i lite extra. Och då var det dags för det nya jag infört "Ryttarinnans funderare". Jag saktade av till skritt, gjorde halt på medellinjen och funderade på vad jag som ryttare kunde göra bättre för att förändra situationen. 
 
Jag kom fram till att jag behövde sträcka på mig, använda mig av min kroppstyngd och därtill jobba med tempot. Skulle jag komma ur Looves styrkeknep var jag helt enkelt tvungen att ge honom ett bra tempo att gå i. Efter min lilla funderare blev jag mer noga, jag gav honom möjligheten att gå i ett mer taktmässigt tempo, inget rusande och inget sölande och snart hade jag tagit över kommandot. Det gav mig möjligheten att bli tydligare med mina hjälper, jag kunde sträcka på mig ytterligare och fokusera på sitsen desto mer. 
 
När allt kändes bra tänkte jag lägga in trav-galopp övergångar. Jag vet att jag tänkte att jag var tvungen att vara extra noga, Loove är ung och unga hästar behöver tydliga direktiv. Efter en av kortsidorna i vänster varv var jag noga med att komma ner ordentligt i sadeln, och vara tydlig med mina skänklar. Första galoppen blev sådär, jag fick inte upp Loove ordentligt vilket blev både slarvigt och tafatt. Andra försöket längs långsidan blev bättre, men det var först på tredje försöket jag verkligen fick till en bra fattning och ur den en jämn och ordentlig galopp. Det gav mig bättre förutsättningar för höger varv som blev rikigt bra redan på andra försöket. 
 
När jag checkat av allt travade jag av med en riktigt bra känsla, jag kunde ge Loove halvlånga tyglar och han hade ett otroligt bra tempo och sänkte halsen avslappnat. Vi hade inte arbetat särskilt hårt, utan enbart stämt av med varandra och jag börjar inse hur viktigt det är att jag gör mina analyser även på hästryggen, dem ger verkligen resultat direkt. Det är som att ha en instruktör på axeln som pushar och peppar till bättre prestation. 
 
Övergångar är otroligt bra för alla ryttare, oavsett hästens utbildningsnivå. Det är ett bra sätt att checka av att hästen är med och lyssnar. Att kunna sakta av utan att tappa tempo och att kunna växla upp och få direkt respons, det kräver vaksamhet från både häst och ryttare. Och det är inte så enkelt som det låter....
 
 

Dag 22 - Någon jag vill träffa igen

Kategori: 30 dagar

In life I loved you dearly,
In death I love you still;
In my heart you hold a piece
No one could ever fill.
 
If tears could build a stairway
And heartache make a lane;
I'd walk the path to heaven
And bring you back again.
  
But now I know you want me
To mourn for you no more,
To remember the happy times
Life still has much in store.
 
 

Hon var min eldsvarta drottning, min sammetssvarta trygghet. Hon var mitt hopp och min största kärlek. Hon var inte vilken häst som helst, hon var hästen för mig, hästen som passade mig perfekt. Vi var inte bara ett ekipage, vi var perfektion, och alla i vår närhet såg hur kärlek kunde rida svåra skolor lekande lätt och hoppa dem högsta hinder. Dem kollade på oss från stallplanen, där vi dansade fram på ridbanan, tillsammans. 
 
Vår kärlek till varandra var obeskrivlig, och den var oerhörd. Vi gjorde det mesta tillsammans. Varje avslutad skoldag spenderades i stallet, varje helgkväll. Det fanns ingenting som kunde hålla mig borta från det vackraste jag en gång hade. Men så en dag skulle allting börja gå mot sitt slut. 
 
Jag minns att vi hade pratat om hur det hade sett ut om du hade varit unghäst när vi för första gången träffades, hur många framgångar vi hade skördat. Men du var inte ung längre och du började känna dig gammal. Du orkade inte lika mycket, och det gick att se på dig att dem lekande lätta dagarna var över. Bakbenen började kännas allt tyngre, synen blev allt sämre. Jag orkade inte se på, jag orkade inte se det fruktansvärda, jag orkade inte se mitt livs största kärlek tyna bort. 
 
Jag minns att jag festade mig redlös varje dag den sommaren, dem dagarna som du hade behövt mig. För att jag var feg, för att jag kände för mycket sorg och maktlöshet. Jag borde inte ha gjort det, men jag var ung och hade aldrig hanterat den här typen av sorg tidigare. Jag visste inte hur jag skulle göra, det jag visste var att du skulle försvinna. 
 
Och du försvann och lämnade mig med alla fantastiska minnen. Du galopperade fridfullt på dem grönaste ängar och jag skenade i hysterisk gråt hela vägen hem och vägrade gå ut på flera dagar. Jag sov mig igenom sommarlovets sista månad, drömde om första träningspasset då instruktören sa att hon aldrig sett ett ekipage så sammansvetsat, drömde om sandvägarna som vi alltid galopperade på, drömde om ditt huvud i min famn om kvällarna när jag var tvungen att plugga fysik och tyckte att den bästa platsen att göra det på var hos dig. 
 
Många hästar har passerat sedan dess, men dig kommer jag aldrig att glömma. Du är förevigad som den häst som fick mig att inse hur gränslös kärleken till en häst kan vara och hur ont det gör när den kärleken blir till sorg och saknad. Du var Isola, min eldsvarta drottning, min räddning och min trygghet. 
 

Ryttarinnans helg

Kategori: Texter

Den här veckan börjar lida mot sitt slut och det är dags att ta helg om några timmar. Helgen kommer att bli spännande på många sätt. Efter jobbet idag börjar jag helgen med att rida Loovino åt Lollo. Jag är så glad över att få rida den otroligt fina hästen, och nu får jag ytterligare en chans på övergångarna. Min tanke är att jag idag verkligen ska koncentrera mig på arbetet och inte mesa ur när jag inte tycker att det går bra. Dock är det inget superpass vi ska utföra, Loove har pinnat på ordentligt den här veckan i vilket fall, men några övergångar ska vi kunna sätta under eftermiddagen.
 
Lollo har skrivit ett jättebra och tydligt inlägg som hamnar under just övergångar, hennes inlägg handlar om avsiktningar från trav till skritt och hur man får en bättre inramning när hästens bakdel gärna vill hamna innanför spåret. För att undvika att hamna på dubbla spår har Lollo en del tips : http://soderberglollo.blogg.se/2012/september/tank-framat-i-avsaktningen.html
 
När jag väl kommer hem ikväll så ska det förberedas inför morgondagen då det är dags att åka till Jälla tidigt på morgonen. Björklinge Ryttarförening håller en lokal hopptävling på området och Sofie startar Liebe i 1.10 klassen. Jag åker dit så att jag är där till första start och kan kolla på lite ekpiage innan som rider 1 metersklassen. När Sofie är på plats är det dags att sköta om Liebe och hålla igång henne medan Sofie går banan för nästa klass och förbereder sig. 
 
Förhoppningsvis går tävlingarna bra och jag åker hem under eftermiddagen. Då väntar en trevlig kväll tillsammans med Anna och Micke. Dem är på besök här i Uppsala under helgen och lämnar alltså lilla Avesta för att träffa alla Annas nära oh kära. Jag tänkte göra en schysst lasagne och kvällen avslutas med att det serveras en massa schyssta drinkar. 
 
På söndagen så knatar jag upp till Akademistallet och försöker lokalisera mig till den häst jag kommer att få provrida. Det är en relativt ung häst som verkar väldigt trevlig och som därtill står bra uppstallad, med mycket skog och mark i närheten för mysiga uteritter och så väldigt bra träningsmöjligheter. Förhoppningsvis går provridningen bra och jag kan känna mig nöjd. Ute i Bälinge så är det dags för hästen Lillan att komma på plats, mer om henne och varför hon har kommit till Sofie, kommer med ett annat inlägg lite senare. 
 
 
 

Dag 21 - Någon jag vill träffa

Kategori: 30 dagar

 
Det var smällkall vinter och frost på rutorna. Jag låg i en soffa på nedervåningen i det stora bostadshuset ute i Åloppe. På övervåningen sov Frida, hennes man och deras ettåriga dotter. I stallet utanför huset sov welshkorsningen Bouije, eller Bullen som jag kallade honom. Jag hade ridit Bullen i några månader, han var bara fyra år gammal och en pissponny många gånger. Han visste mycket väl att han var stark trots sin futtiga storlek och drog gärna nytta av den egenskapen. Om jag minns rätt var jag fjorton år gammal, Frida hade erbjudit sovplats om helgerna eftersom jag i vilket fall spenderade varenda helgdag i stallet. Sedan Bullen kastat av en flicka så pass att hon brutit näsbenet, fick jag därtill busskort och fickpengar för att komma ut och ta hand om ponnyn som ingen ville kännas vid. 
 
Frida hade lagt boken "Dressyr med Kyra" på vardagsrumsbordet. Hon sa att jag kunde bläddra i den om jag inte kunde somna och det var precis det jag gjorde den kvällen. Jag fascinerades av Kyras sätt att prata om utbildning och ryttarens enorma påverkan. Hur hon gav råd som kunde tyckas väldigt simpla, men som många hästmänniskor verkade glömma bort alldeles för ofta.
 
Som att inte rida hästen med styrka som främsta verktyg. Jag minns hur jag läste om vikten av att hästen lyssnar för hjälperna, skitsaksamma om hästen inte går i form, bara den tuffar på framåt, får igång bakbenen och lyssnar på drivande som förhållande hjälper. Det var som nån sorts formel, enkel ridmagi, att den äkta och sanna arbetsviljan kom ur tempo och takt. Att den dåliga ridningen oftast handlade om just styrka, där ryttaren använde sin kraft i någon form av styrkemätning. Vi vill ha lätta hästar, hästar som bjuder framåt och som inte är tunga i handen eller drar iväg med oss, hästar som är ärliga i sitt arbete. Där handlar det om hur vi ryttare väljer att rida och utbilda dem, vad vi vill åstadkomma. 
 
Morgonen efter jag hade fått Kyras moralkaka i bokform så hade jag en helt ny inställning. Jag satt upp på lilla Bullen och red runt i paddocken med inställningen "bara han går framåt, lyssnar när jag ber honom att stanna och flyttar sig för mina skänklar när jag ber honom". Bullen kunde ju inte allt, han hade fortfarande unghästbus och saker att protestera mot, men jag tror att vi fick en annan typ av kontakt den morgonen. 
 
Det behöver inte vara så himla invecklat och pladdrigt när det kommer till ridningen. Det kan vara så enkelt som Kyra fick mig att förstå. Vi behöver inte knyckla ihop all disciplin och alla ridningens konster, vi kan börja med att känna vilken typ av takt och tempo vi behöver rida i och utgå från det för att sedan lägga på fler moment och introducera nya övningar. 
 
När jag skriver det här inser jag att jag under en period tappat bort Kyra lite i min ridning, och att jag måste hämta tillbaka en hel del av det jag en gång läste mig till i ett hus ute på landet. För efter den kvällen så blev allt så okomplicerat med Bullen, vi hittade varandra mer och mer och han kunde lyckligt säljas vidare efter bara någon månad. Visserligen var jag oerhört ledsen, men också glad över att jag lyckats knäcka den enkla koden och att den sista månaden gett mer än alla våra månader sammanlagt. 
 
Jag skulle vilja träffa Kyra och prata mer om det här. Få nya perspektiv och få tillbaka den där känslan av enkelhet som jag hade som 14 år gammal och beredd att prova det mesta för att få ut så mycket som möjligt av min ridning. Jag skulle vilja prata med henne om hur hon ser på ryttare idag, och hur man jobbar med en ryttare som rider på just styrka. Hur omvandlar man det till enkelhet. Sen skulle jag nog vilja tacka Kyra, tacka henne för att hon skrev en bok som skulle bidra till att en 14 år gammal flicka fick ett bättre samarbete med sin häst. Det hade hon nog inte förväntat sig när boken gavs ut för tio år sedan...
 

Meserinnan

Kategori: Ridning

Gårdagen skulle för min och Liebes del ägnas åt övergångar. Vi hade klätt upp oss från topp till tå för ett dressyrpass i ridhuset, men började med att skritta ut i det fina solskenet som himlen bjöd på. Liebe var halvlat redan från starten, det sölades hela vägen till korset på grusvägen där vi vände och red tillbaka, och hemvägen var inget undantag från sölandet. 
 
Väl inne i ridhuset började jobbet. Jag började att jogga fram i vanlig ordning och fokusera på att komma fram med handen mer. Jag vill ju gärna sitta med händerna i magen om jag får chansen, vilket jag nu håller på att råda bot på. Liebe tuffade på bra och snart kunde jag påbörja dagens planerade övning. Sofie önskade att jag red övergångar på Liebe, för det är något hon behöver träna på. Så jag saktade av till skritt och skrittade en kortsida, kom fram i trav och red en långsida för att sedan göra halt och skritta några steg. Så höll vi på ett bra tag, med mer eller mindre framgång. När det kändes bra tänkte jag att jag kunde lägga in lite galopparbete, men det var Liebe inte alls sugen på. 
 
Jag är en meserinna utav rang, vilket jag måste jobba på den här terminen. När jag bad om galopp igår fick jag några studsande steg rakt upp i luften vilket gjorde att jag snabbt skänklade på och gav Liebe mer plats för att komma fram och jobba på. Men sen gav jag upp. För när jag väl börjat lägga in galopp så var det fullkomligt disco i ridhuset. Liebe vägrade skritta i vanligt tempo, började takta och fjanta runt. Så jag fick gå tillbaks till ruta ett och börja om med mina skritt-trav övergångar. 
 
Där och då borde jag ha gjort halt och funderat på vad fan jag höll på med. Gå igenom min inverkan och vad jag vill åstadkomma. Kört några övergångar skritt-trav och sedan efter det lagt in galoppen igen. För jag vet att Liebe kan, och jag vet att jag kan, men Liebe är lat och jag är mesig. Jag orkar inte kräva det jag vet att jag kan kräva, jag pallar inte med eventuella konsekvenser. Det är som att jag låser mig i min ridning när jag får bakslag eller får ett resultat jag inte förväntat mig. 
 
Så nu är det hemläxa som gäller, från och med nu blir det halt och några minuters reflektion innan jag fortsätter med min ridning, vid dem tillfällen det dyker upp en situation som gårdagens. En stund där jag kan dra fram allt det jag lärt mig under dem månader jag känt och ridit för Sofie och Danne. En stund där jag ger mig själv lite skinn på näsan och kan ruska av mig det som gick fel och fortsätta. Jag får inte sätta mig själv i situationer där jag blir så pass störd att jag inte kan rida ordentligt. Liebe bara lipade åt mig hela passet, och jag borde ha lipat tillbaka. 
 
Det som dock var positivt under gårdagens ridpass var att jag lyckades få tillbaka henne när hon hysteriskt ville galoppera/studsa vidare. Därtill lyckades jag få en bra vänstergalopp en hel långsida där jag tryckte på och behöll lugnet genom hela fattningen trots att hon flera gånger försökte komma undan. Utöver det var jag dessutom i position nästan hela passet och tänkte på det jag lärt mig sedan tidigare (fram med handen, ner med hälarna, tyngd i sitsen osv).
 
Nästa gång ska jag kämpa mer, kräva mer och ge mer! Sådetså!
 
 

Vilken besvikelse

Kategori: Texter

Att ha häst i Uppsala är som att bo i en liten by där alla känner alla. På tävlingsplatserna, på träningarna och runt om i stallen, möts vi. Någons nya häst är någons gamla häst. Jag blev riktigt besviken på hästen jag åkte och kollade på igår. Först hade jag skrivit ett jättelångt inlägg med mer detaljer kring varför jag blev så pass besviken, men beslutade mig senare för att radera inlägget. Dels med hänsyn till hästens ägare och givetvis även till hästen.

Det var en trevlig häst som säkerligen skulle passa den som vill ha lite mer att jobba med och som kan tänka sig att betala för det arbetet under ett års tid utan att egentligen få någonting för det, men jag kommer att tacka nej. Jag är hemskt dålig på att vara tydlig med varför jag inte är intresserad och jag är fruktansvärt dålig på att hålla känslor utanför när det kommer till sådana här situationer, men jag måste vara stark i detta och inse att jag inte skulle må bra av att behöva lägga ut flera tusen i månaden för att arbeta med en häst som har mycket kvar att lära.

Jag fortsätter att leta, även om det många gånger känns hopplöst. På söndag ska jag prova en annan häst, där ägaren inte begär särskilt mycket betalt och där hästen står väldigt nära mitt hem. Förhoppningsvis blir jag inte lika besviken då. 

Macho Man

Kategori: Ridning

Dra mig baklänges på en liten crazyvagn! Det här var verkligen en spännande och utmanande kväll!
 
 
Igår frågade Lollo mig om jag hade lust att rida Loove åt henne och självklart svarade jag att det inte var några som helst problem. Jag tar alla chanser jag får när det gäller den hästen. Hon skrev att hon gärna ville att jag red ut och det var precis vad jag skulle ta att göra den här kvällen. Efter att ha ridit Liebe skötte jag om henne för att sedan ge mig på Loove. Loove stod och tog det lugnt i sin box, helt ovetandes om att han snart skulle ut i blåst och duggregn. Han verkade inte vidare pepp på förslaget, vände rumpan till och deklarerade tydligt att han minsann hade det alldeles utmärkt inne i stallet. 
 
Så stod vi ute på stallbacken, Bengan som är stallets överhövding stod snart framför oss. Innan jag hann säga "sten" var jag uppkastad av Bengan himself på Looves rygg. Stenen utanför stallet är den vi annars använder som "uppsittningspall", men nu hade Bengan tagit kommandot, inga krumelurer för den karln inte!
 
Loove var på bushumör, det kändes i hela hans kropp när jag skrittade mot rakbanan. Han ruskade på huvudet, gnäggade på polarna som sprang runt på ridbanan och tog några graciösa travsteg när han kände för det. Med en mankhöjd som närmast kan liknas med en älg är det inte lätt för en liten fjärt som jag att försöka styra och ställa. Att han därtill är byggd som en Londonbuss gör det hela lite knepigare. 
 
Jag red mot bostadsområdet och hade planerat att rida "tomterundan". Loove fortsatte med sina försök till bus, som en akrobat på ecstasy rörde han sig över asfaltsvägen. Sen stelnade han till, det roliga blev plötsligt allvar, nu var vi ju faktiskt på väg långt bort från kompisarna! Han stannade och vände huvudet mot mig och frågade "Du Johanna, är du inte säker på att du hellre vill ligga hemma i badkaret med champagne och en god bok? Går det förresten inga bra serier på teven vid den här tiden? Hur längesen var det du målade naglarna förresten? Det borde du göra!". Men jag svarade lika tydligt "Nej du Loove, jag har minsann planerat att rida den där jädra tomterundan i blåst och duggregn, så nu tar vi och knallar på här innan det blir kolsvart!"
 
Och så knallade Loove vidare, försökte med nya bus och nya försök att smita undan, men det var bara att driva på och bestämt rida förbi diverse skräckinjagande installationer. Loove frustade ordentligt och trampade på. Tillslut hade vi kommit runt tomterundan utan några större eskapader, och då blev Loove plötsligt "Macho Man". Om Loove var en människa skulle han vara en kille med väl tilltagna magrutor, ovetandes om hur snygg han är, men alltid beredd på att visa att han minsann inte är någon fegis. 
 
Så i skogsdungen mot ridskolan skulle han minsann ändra attityd. När jag valde väg så valde han en annan och det var precis som om han sa "Hörre du stumpan, nu tar du och lugnar ner dig där uppe och låter mig sköta jobbet, jag har koll på läget". Så det var bara att låta Loove bestämma hur han skulle ta sig ann stenar och grenar. För att bara några sekunder senare, när vi kom ut vid krönet mot rakbanan, förändras brutalt i och med att han blev rädd för ett djur som sprang runt i skogen. Han kastade sig åt sidan och ett tag kändes det som om jag hade Loove mer i famnen än under mig. Han försökte slita sig loss och springa iväg i riktning mot stallet, men där satt jag och blockerade hans skräck samtidigt som jag log när jag sa "Hörredu Macho Man, nu tar du och lugnar ner dig så att vi kommer hem ordentligt".
 
Väl hemma var det bara att sätta igång med puts av både Loove och utrustning. Leran hade stänkt precis överallt och jag skyndade mig mellan box, sadelkammare och putskrok för att hinna med bussen hem. Väl på bussen hann jag tänka hur få hästar det finns med en så oerhörd personlighet som Loove. Våran Macho Man, killen med sexpack som inte vet om hur snygg han är, kommer att gå långt. Hur jädra långt som helst! 

Dag 20 - Något jag vill göra

Kategori: 30 dagar

Det jag väldigt gärna skulle vilja uppleva är att under en vecka eller längre få spendera min tid i Tyskland. Inte för att jag finner landet som något favoritresemål, utan för att jag vet att det är där hästnäringen är som störst, det är där många av dem bästa (och dyraste) hästarna plockas fram.

Lollo har varit i Tyskland och berättar gärna om sina upplevelser där. Det låter så himla häftigt! Att tävlingarna håller en helt annan standard, att det inte är konstigt att en åring säljs för flera miljoner och att hästanläggningarna är något utöver det vanliga.

Vi har pratat om att åka dit för att hälsa på hennes tidigare arbetsplats och på så sätt grotta ned oss ordentligt i vad Tyskland har att erbjuda i hästväg. Det vore fantastiskt att få se och uppleva ett land där hästar är en otroligt prioriterad samhällsfunktion. Ridningen är annorlunda och sättet att lära är annorlunda. Jag hoppas att vi kan komma iväg så småningom, det är verkligen något jag vill göra!

 

Nya ridvägar

Kategori: Ridning

Jag och Sofie tog en sväng på Chic och Liebe idag. Vi skrittade runt lite på måfå på grusvägen bakom stallet och så fortsatte vi längre än vi brukar. Snart red vi längs traktorspår och igenväxt mark och så fortsatte vi ut på en av grusvägarna.
 
Förhoppningsvis är det helt okej att rida där och då kan vi ju fortsätta med det, alltid kul att ha lite fler vägar att välja på än samma gamla vanliga! Någon dag ska jag fråga tjejerna i stallet om någon av dem har lust att visa lite ridvägar, jag vill ha fler!

Hösten = ♥

Kategori: Texter

Hösten kommer alltid med en ordentlig nystart, det känns som att allting får en ny chans. Den här dagen känner jag mig verkligen nöjd med mig själv. Jag började dagen med att åka ned till stan och ta en morgonfika på Espresso House för att komma igång, 15 minuter innan Arbetsförmedlingen öppnade var jag på plats och snart hade jag gjort en påanmälan om att jag är deltidsarbetslös.
 
I fredags var sista dagen på mitt vikariat, jag kommer verkligen sakna den avdelningen och all underbar personal! Nu är det receptionen som gäller för mig ett tag framöver tills dess att jag hittat och fått en heltidstjänst. Det är ganska så skönt med en paus, att få lite extra timmar och att verkligen få tänka igenom framtiden. 
 
Efter eftermiddagspasset på jobbet så försökte jag få tag på lite vänner att hänga med, första dagen som ledig på riktigt utan några planer. Men ingen hade varken tid eller möjlighet. Så jag tog mig till Hemköp och köpte hem lite eftermiddagsmys och Min Häst (tidningen som jag smygläser...) för att väl hemma slänga mig på soffan och bara ta det lugnt. 
 
Med ny energi, efter min eftermiddagspaus, tog jag tag i städning av lägenheten, jag fixade med disken och slängde in den torra tvätten i garderoberna. Sen var det dags att göra iordning morgondagens matsäck eftersom att jag direkt efter jobbet imorgon ska åka ut till stallet och rida både Liebe och Loovino. 
 
Älskar dagar när jag får mycket gjort, hösten är helt klart välkommen!
 

Svåra beslut

Kategori: Texter

 
 
 
 
För några veckor sedan kom jag på mig själv med att tänka på hur tiden med egen häst var. Hur jag saknar känslan av att rida på min häst, hästen som bara jag rider, hästen som jag känner allra mest. Jag skrattade när jag kom på mig själv att tänka på hur jag även saknar mockningen, diskningen av hinkarna och allt det där stallgörat som kunde ta flera timmar bara för att jag alltid ville vara extra noga. 
 
Så åkte en annons ut, en annons om att jag söker foderhäst, en häst som bara är min. Om så bara för ett år, det räcker, bara jag får skapa nya minnen och ta vara på dem tidigare erfarenheterna. Men det är inte lätt att söka foderhäst i en storstad, det säger sig självt att en hästägare som har tappat intresset hellre säljer sin häst, än lånar ut.
 
Jag scrollade annonser i evighet, kollade i hela landet. Men jag hittade inget som föll mig i smaken, inget som kändes som en häst för mig. Det var promenadhästar och sällskapshästar, lättare ridning och pyssel. Men jag vill inte ha en promenadhäst, nog för att jag gillar att rida ut, men jag vill kunna utvecklas också. 
 
Så såg jag den där annonsen som jag råkat scrolla förbi i all hast. Jag läste igenom den, förstod att det inte handlade om en äldre promenadhäst, det här var någonting helt annat. Bilden på en svart stor och ståtlig valack fastnade direkt på min näthinna., fyra vita strumpor och en stor vit bläs Jag skrev genast ett mail till hästägaren, presenterade mig själv och så stängde jag ned datorn. 
 
Efter några dagar ringde hästägaren upp mig. Hon berättade om hur hon pluggade på Hippologen nere i Skåne och att hon därför behövde hjälp med den häst hon lämnat kvar i Uppsala. Hon ville att han skulle ha sin egen människa, någon som brydde sig om honom och tog tillvara på alla hans talanger. En tyskimporterad multitalang med en riktigt bra stam, jag satt förvånad med telefonen i min hand. 
 
Men allt som låter bra, har också en baksida. Ägarna vill inte att hästen flyttas. Jag har vägt allt fram och tillbaka, promenerat upp stigar i hela lägenheten, för jag tänker inte och kommer inte lämna "mina tjejer". Jag är alldeles för fäst vid våran gemenskap och all den gläjde som jag upplever med Sofie och Lollo att det är en omöjlighet. Samtidigt kan jag inte släppa den här hästen. 
 
På onsdag morgon åker jag ut till morgonfodringen. Bussen som går utanför min dörr går hela vägen till det nya stallet. Jag kommer testa, för annars kommer jag ångra att jag aldrig tog chansen. Om det nu är så att jag finner denna häst lika fantastisk som jag förmodar, så kommer jag få lägga upp en plan för hur jag ska kunna finnas på två ställen. För som sagt, mina tjejer och dem underbara hästar jag har ute i Bälinge släpper jag aldrig...aldrig någonsin!
 
 
 

Släpp den du älskar, Släpp aldrig det du älskar

Kategori: Texter

Jag har varit inne på det tidigare, och nu kommer jag att komma in på det igen. Men jag vill verkligen få ut detta, jag vill inte att någon ska gå i mina fotspår och göra samma misstag som jag gjort vid ett flertal tillfällen. När kärleken känts som tagen ur en riktig förutsägbar Hollywoodfilm. För jag har varit där flera gånger, osäker på mig själv och med en usel självkänsla. Där och då har jag låtit kärleken gå först, jag har aldrig velat missa den, jag har alltid velat omfamna den och aldrig släppa taget. 
 
Men kärlek är färskvara, det är där och då, men om några månader och om några år försvinner pirret i magen, fjärilarna flyger inte lika ivrigt längre och den långa festen har plötsligt blivit vardag. Det är när den första euforin försvinner som gränserna plötsligt suddas ut, och snaran kan kännas ruskigt åtdragen. 
 
Jag har sällan tänkt på mig själv och alltid tänkt på andra. Jag har gråtit för andras skull, av både sorg och lycka och jag har kunnat gå i eld för dem jag älskar. Detta har många gånger mest varit till min nackdel. För när man är så pass beredd på att vara andra till lags, och alltid håller av den andre, så är det lätt att sälja allt man har bara för att få leva i det man tror sig ha. 
 
Innan jag träffade David sålde jag hela mitt liv upprepade gånger. Jag hittade en kille som snart blev min pojkvän och sedan blev mitt allt. När han ville att jag skulle finnas i hans närhet så fanns jag där oavsett vad mitt hjärta sa till mig. Jag saknade mitt intresse, men lämnade det när han bad om det. Många gånger slutade jag i flera månader, satt hemma och försökte hitta ett nytt intresse samtidigt som jag saknade det som varit en större del av mitt liv i så många år. 
 
David är nog den första som förstår hur jag inte fungerar utan mitt intresse. Hur jag blir ledsen och upprörd när jag inte får spendera mina dyrbara timmar i stallet. Som vet att min största lycka i livet är när jag får vara med alla dessa hästar. Även om han inte nämnvärt bryr sig om varken stall eller ridning, så låter han mig vara där så ofta jag vill. För att han vet vilken oerhörd kärlek det är. 
 
Till er läsare vill jag understryka vikten av att aldrig lämna det ni älskar. Träffar ni någon som försöker begränsa er ska ni med alla medel försöka ta er därifrån. Den personen kommer inte älska er mer för att ni sitter hemma och väntar, däremot kommer den personen utnyttja möjligheten betydligt mer och det är oerhört svårt att bryta ett sådant mönster och försöka pussla ihop allt det trasiga.
 
När den ni älskar verkligen älskar er så låter den personen er gå, till det som ger er lycka och glädje. Inte för att denne vill lämna er, utan för att den vet att med frihet och möjligheter kommer ni alltid tillbaka. 
 
 
 

Dag 19 - Bild på min bästa vän och varför han/hon är det

Kategori: 30 dagar

 
Det var nog från början inte meningen att jag och Ingrid skulle bli bästa vänner. Vi träffades i slutet av grundskolan, och var varandras motpoler. Jag hördes mycket i skolan och syntes mycket, Ingrid hördes och syntes nästan inte alls. Men vi blev bästa vänner av någon anledning jag inte minns och genom högstadiet och gymnasiet följdes vi åt, genom glädje och sorg.
 
Ingrid vet ALLT om mig, hon kan läsa mig som en öppen bok och vet exakt hur jag känner och tänker innan jag ens vet det själv. Jag kan diskutera saker med Ingrid i en oändlighet, och jag vet att jag alltid kan vara ärlig i dem diskussionerna, jag behöver inte göra mig till. 
 
Ingrid är inte intresserad av hästar, men hon följer gärna med till stallet ibland och har testat att rida under min uppsikt. Hon försöker i vilket fall förstå sig på mitt intresse och även om hon inte brinner för det själv så vill hon förstå varför jag brinner. 
 
Jag vet inte vad jag skulle göra utan Ingrid, hon är så otroligt viktig för mig och någon jag vet alltid kommer att stå vid min sida oavsett. 

Alla kan mest

Kategori: Texter

Ridsporten är full av experter, många av oss har säkert sprungit på både en och flera. Dem som både kan och vet mest, och som gärna ger goda råd utan att man har bett om dem. Oftast tar dem experterna en oerhörd plats i stallarna, dem hörs och syns mest. Dem går in i en ledarroll och har snart blivit stallets överhövding som bidrar till dålig stämning och att många känner obehag i just stallet. Nu är inte alla experter sådana, men jag måste referera från mina egna upplevelser och då har det varit just precis så, dem tar plats och gör att många känner sig utanför i stallet. 
 
Jag var ganska ung när jag träffade min första expert. Jag hade inte mycket erfarenhet och ville gärna lära mig mer. Experten var noga med att förklara att hon minsann kunde rida alla hästar och att hon var bäst i sin grupp. Hon ville gärna visa mig vad hon menade, tog över kommandot många gånger och levde i sin egen bubbla av falsk välvilja. För egentligen ville hon inte visa mig "den rätta vägen", hon vill att jag skulle vara en av dem som såg upp till henne, en av dem som i ren rädsla blev kompis med henne. Såhär i efterhand tror jag att hon var vädigt ensam och att hon i brist på andra sociala knep kom på att om hon blev en tyrann skulle hon snart få nya vänner, om än falska sådana. 
 
När jag vände henne ryggen var den dagen då jag skrev på flera månaders utanförskap. Jag blev utsatt för väldigt många fula saker som jag inte vågade berätta om för ridlärarna, för dem hade hon nämligen lindat runt sitt finger. Hon spred lögner och försökte sätta mig på plats flera gånger. Efter ett tag var det så pass illa att jag under en lång period inte vågade åka till stallet, för jag visste att hon skulle vara där. 
 
Idag ser det lite annorlunda ut än för tretton år sedan. Idag har vi nätet, vi har verktyget att anonymt och utan konsekvenser klanka ned på andra, sprida dynga om andra och göra andra oerhört illa. Jag är glad att min tyrann fanns för just tretton år sedan, för jag hade inte orkat den press nätet bidrar till. 
 
Min vän Lollo berättade en gång om sitt möte med Rolf-Göran Bengtsson, många unga ryttares absoluta förebild. En man som många ser upp till och lyfter högt ovan molnen. Han är duktig, vi vet alla vad han har åstadkommit, men han skryter inte om det. Han brer inte ut sig och tror sig vara förmer än någon annan. När Lollo träffade honom på en av våra stora hästevent här i Sverige fick hon en pratstund med Rolf-Göran och hon beskriver det mötet som någonting utöver det vanliga.
 
Där stod hon med en ryttare ur världseliten som ville veta mer om henne och hennes häst och som gärna gav råd utan att påpeka att han visste bättre eller hade mer erfarenhet. Han gav henne råd att testa, men inget krav på att hon var tvungen att göra det. Den ödmjukheten saknas på ridskolorna och i stallarna idag, tiden att bara stå och prata om hur man eventuellt skulle kunna göra utan skryt och hävdningstaktiker. 
 
Jag hoppas att jag aldrig blir sådan som ska behöva hävda mig, att jag ser på mina efarenheter som något som jag gärna delar med mig av utan att med det poängtera att jag skulle vara någon form av hästguru eller expert. För alla har vi olika sätt att hantera våra hästar på, alla har vi olika sätt att lösa situationer på. Vi kan gärna tipsa andra och hjälpa andra, men vi ska ha i åtanke att det handlar om olika tankar och funderingar och att alla inte kommer att acceptera det sättet vi väljer att presentera våra lösningar på, eller det sättet vi arbetar på. 
 
Nätet finns fortfarande och snart kommer det här inlägget visas på min blogg, en omöjlighet för tretton år sedan. Det finns inte bara nackdelar med internet, men det vi måste jobba med är att tänka efter innan vi uttrycker oss. Kan vi stå för våra åsikter och tankar om någon loggar våran IP-adress och identifiera den som skrivit inlägget eller kommentaren?
 
Om vi kan stå för det har vi kommit lång väg, och då kan vi diskutera det. Men är vi fortfarande i gränslandet mellan åsikt och vilja att kränka andra så har vi mycket kvar... 
 
 

Vad hände med Pandora?

Kategori: Ryttarinnan besvarar

Några av er läsare har hört av er och funderat över vad som hände med Pandora. Från att ha varit med i nästintill varje inlägg i bloggen så har jag nu inte skrivit om henne på ett bra tag. Ni vet alla att Pandora är en stor kärlek i mitt liv, anledningen till att jag kände lyckan i att rida igen och också min läromästare som gav mig riktiga prövningar där jag verkligen fick rida för sjutton galna gubbar. Pandora har delat många hemligheter tillsammans med mig, hon har varit ett enormt stöd och en fantastisk vän. 
 
Allting skulle prövas under försommaren, vi var ute på olika tävlingar i vanlig ordning, men Pandora hade börjat stanna. Sofie som är en otrolig hästägare insåg direkt att något inte stod rätt till, antingen hade hon ont eller så var hon trött på att vara tävlingshäst. Så Sofie tog beslutet att åka med Pandora till veterinären för att kolla upp det hela ordentligt och det visade sig att läget inte var som vi hoppats. För några år sedan var Pandora med om en hagolycka som för henne innebar en lång boxvila. Det var hasen som hade fått sig en törn och olyckligtvis skulle det vara den som gjort sig påmind igen. Veterinären bedömde med andra ord att Pandora inte skulle kunna återgå till tävlingsbanorna och vi ställdes alla inför en jobbig och omtumlande nyhet. 
 
I dagsläget söker Sofie en fodervärd till Pandora som kan ge henne all den kärlek hon behöver och låta henne få komma ut på lugna turer i skogen. Om Pandora håller till avel är även det ett alternativ för Pandoras framtid, men just nu tar vi en dag i taget. 
 
Det är alltid tråkigt när planerna går åt skogen och skador är sådant vi får räkna med, vi kan inte hålla våra hästar inne dygnet runt och vi kan inte linda in dem i bomull. Dock är Sofie klok som ger Pandora en chans hos ett annat hem och därtill inte stressar fram något. Pandora är för oss alla en oerhört viktig häst, och en häst vi alla kommer att sakna, men ha förmånen att hälsa på och följa. 
 

Dag 18- En bild jag aldrig publicerat förut

Kategori: 30 dagar

 
Herregud, vilken stil, vilken outfit! Denna bild är tagen för över nio år sedan! Jag red fortfarande ponnny och här är jag tillsammans med b-ponnyn Vernon. Jag hjälpte en familj att utbilda och träna Vernon inför försäljning och det var en ponny jag verkligen fastnade för. Vernon var oerhört rädd, för allt! Det tog ett bra tag att vänja honom ordentligt vid trafik och annat som kunde dyka upp under uteritterna, och det tog minst lika lång tid att få honom att hoppa med självförtroende.
 
Jag och Vernon höll ihop ett halvår innan han såldes till en familj vars dotter hade planer på att träna och tävla i både hoppning och dressyr. Men den där satans fula tröjan kan vi ju alla försöka radera ur våra minnen...

Ryttarinnas "måste ha"- Plånboksvänliga tips!

Kategori: Ryttarinnan shoppar

Det börjar gå mot höst och kallare grader, inte för att vi har haft någon supersommar i vilket fall, men oavsett så bidrar minusgrader till att det behövs lite extra saker i utrustningsväg, i vilket fall för Ryttarinnan. 
 
 
Högsta prio ligger nu på två par nya ridhjälmar. Dels vill jag ha en lättskött som tål regn och rusk, på bilden hittar ni den till höger. Det är en lättviktshjälm från Hööks som går att storleksjustera (vilket dem flesta moderna hjälmar av den här modellen numera). Den är lätt att torka av, det är inget fint sammetsfoder som blir buckligt och tråkigt och därav är det en perfekt uterittshjälm! Den kostar 679:- vilket jag tycker är ett bra pris för en hjälm jag i första hand kommer använda när jag rider i skog och mark. Sedan har vi den lite finare hjälmen, min framtida träningshjälm, jag gillar det klassiska snittet! Den kommer från Jacson och är av modellen "WEN" och går att hitta på nätshopen Horse Me Up. Dessutom är det en väldigt plånboksvänlig variant, denna går på 1195:- 
 
 
Ridbyxor kan jag aldrig ha för mycket av och på Hööks har jag hittat två snygga favoriter att fylla stallgarderoben med. Den beiga ridbyxan kommer från serien "Crown" som tillverkas av CRW. Det är en ridbyxa med en snygg brodyr av en krona i en av dem breda hällorna. En riktigt snygg ridbyxa för billiga 499:-. Därtill har JH Collection, Hööks lite dyrare serie, nu lanserat sin första ridbyxa. Helskodda med snyggt snitt och stor logga i bak. Benslut i lycra som gör att dem jobbiga skaviga kardborrknäppena nu är ett minne blott. Jag har ett par röda helskodda med samma "finess" och jag är helnöjd med dem! Denna snygga byxa går att handla hem för 649:- 
 
Vintern blir kall och då är ett par ordentliga chaps ovärderliga. Läderchapsen från Hööks går på 1119:- och håller benen varma länge. Jag har flera kompisar som använder sig av dem under tävling såsom träning och uteritter och är riktigt nöjda. Ett perfekt komplement till outfiten, som håller ridbyxorna som nya länge!
 
Fötterna fryser lätt när minusgraderna visar sitt sanna jag, då kan det vara skönt med ordentliga skor. Varför inte ett par fårullsfodrade jodphurs från CRW? Modellen Artic ska nog kunna hålla tårna varma ett tag och för den riktigt frusne går det alltid att komplettera med ett par strumpor i Merinoull. Sådana strumpor går att köpa på dem flesta friluftsbutiker och brukar värma riktigt bra. För dessa varma skor får du ge 599:- och slipper förhoppningsvis frysa tårna blå under vintersäsongen. 
 
Jag har ett par läderstövlar redan, men känner att jag behöver komplettera med ett par. Jag är sugen på ett par från Bocaj att ha under träningspassen. Har hört att dem ska vara oerhört bekväma och för mig som är helt felbyggd över vaderna kan jag lugna ned mig med att dem är helt inställbara i skaften. Dessutom går det att klicka hem dem till ett vettigt pris, 2639:- på nätbutiken "Jump Inn". 
 
 
Även överkroppen behöver uppmärksamhet i höst och jag har hittat fyra väl värda plagg. En sweatshirtjacka från HV Polo som har snygga detaljer och fin logga för 879:- på Hööks. Till det passar västen från JH Collection alldeles utmärkt, som är i ett fint klassiskt snitt och därtill har bra passform över midjan och kostar 399:-. Kingsland är en klassiker som ständigt kommer med nya härliga plagg i trendiga färger, dock önskar jag mig en av deras dunvästar ur deras klassiska collection, och jag tycker att det verkar vara väl spenderade 1599:- för en väst som håller värmen. Till den västen bär jag gärna en rosa fleecejacka från samma märke, den för 999:-, båda hittade på nätbutiken Charlies Häst och Hund.
 
 
 
 
 

Chic och dagens kvalité

Kategori: Stallet

Efter jobbet igår åkte jag ut på landet för att spendera kvällen hos Sofie, detta för att denna morgon skulle börja så tidigt som 03.30 med sikte mot kvalitén i Högbo. Kvällen blev riktigt trevlig, jag, Sofie och Lollo åt tacos, peppade inför resan till Högbo och kollade på film. Det är så himla härligt att vara med dem, jag kan inte sluta säga det! Jag kan vara mig själv och bara lägga alla bekymmer i garderoben för ett tag. 
 
Lollo passade på att lära sig hur man ställer upp en häst under exteriörbedömningen och praktiserade detta genom att "ställa upp sig själv", Sofie läste igenom reglementet flertalet gånger och jag satt nog mest med som psykiskt stöd, jag visste ju att mina tjejer skulle klara det galant! 
 
 
Morgonen var seg, vi hade varit uppe sent, Sofie hade behövt åka iväg och hämta Danne i Bälinge och Lollo hade inte somnat ordentligt vilket gjort att hon bara fått någon timmes sömn. Vi drog oss mot bilen och snart var vi stallet. Jag och Lollo kämpade med att få ut en skev hövagn så vi kunde fodra hästarna, mörkret gjorde att vi fick använda telefonerna som ficklampor och försöka få ordning på allting i duggregnet. 
 
Chic var väldigt medgörlig när det var dags att lasta och det tog inte många minuter innan vi rullade mot Högbo. Väl där hade vi gott om tid på oss eftersom att Sofie tidsplanerat så bra och sett till att vi hade bra med tid för lastning och körning. Vi bekantade oss med omgivningarna, senast vi var där var det inte alls särskilt bra då det var en utomhustävling i rena lervällingen i hällregn. Nu skulle kvalitetsbedömningen hållas inomhus i dem två ridhusen, det lilla för dressyr och exteriör och det stora för hoppning. 
 
 
Urlastningen gick bra och snart hade vi checkat av både ID-kontroll och mätning. Chic var på tårna, det var spännande för henne att träffa på så mycket "kompisar" och hon gnäggade och förde liv ett tag. Så pass mycket att hon därtill hann trampa Lollo på tårna. 
 
 
Snart var Sofie uppsutten och det var dags för henne att rida fram. Chic var spänd och nervös, det var mycket på plats och Sofie kämpade på med att få henne att slappna av. Väl i lilla ridhuset befann jag mig uppe på läktaren med kameran i högsta hugg. Sofie red som start nummer 2 tillsammans med start nummer 1 och för er som inte har varit på kvalitén för unghästar tidigare så handlar själva dressyrmomentet om att visa hästarna i alla gångarter och rida enklare ridvägar såsom serpentinbågar och stora volter. Chic skötte sig bra även om hon ibland tappade tempo och efter att själva ridningen var klar så hoppade Sofie av, sadeln åkte av i samma veva och Lollo tog över tyglarna.
 
Lollo skulle visa Chic för hand och hon var så otroligt modig och duktig. Jag vet att hon var väldigt nervös innan, men hon skötte visningen galant! Hon behöll lugnet och fick även bra omdöme för sitt sätt att visa Chic på. Jag stod uppe på läktaren riktigt stolt över "mina tjejer".
 
Så var det bara att dra på hopputrustningen, Chic fick en kortare paus, Sofie hann köpa lite dricka i cafeterian och jag hann borsta leriga ben. Sen blev det brått att få upp Sofie på Chic igen, för nu var det dags för hoppningen. Även i hoppningen skötte sig Chic galant, för att fortfarande vara lite valpig och sakna en del muskulatur gjorde hon verkligen sin uppgift över förväntan.
 
Vi åkte trötta hem från Högbo, men stolta över Chic och över allas medverkan! 

Dag 17 - Låtar som jag lyssnar på när jag är arg, ledsen och glad

Kategori: 30 dagar

När jag är glad och känner att jag gjort något riktigt bra, lyssnar jag gärna på denna: 
 
 
Eller den här om jag känner att behöver lite pepp:
 
 
 
 

När jag är ledsen drar jag nog på den här:
 
 
När jag är arg är jag ute och springer till den här:
 
 

Jag vet inte varför, men plötsligt kom allt tillbaka

Kategori: Texter

Från det att jag var sex år gammal har det inte funnits något större intresse än intresset för hästarna. Under en lång period var jag som besatt, jag gick i grundskolan och dygnets alla timmar gick åt till att tänka på hästarna, och när jag inte tänkte på dem så var jag bland dem. På träslöjden karvades det hästskyltar, på syslöjden tillverkades schabrak, i alla mina böcker klottrades det ned hästnamn och ritades hästhuvuden. 
 
Om helgerna gick jag upp innan någon ens funderat på att gå upp, kall som snöig, regnig som solig morgon. Jag cyklade till ridskolan och var där tills dagen blivit kväll och det var dags att låsa för natten. Varje skoldag avslutades i stallet, varje lovdag var vigd åt mitt intresse. Det fanns ingenting som kunde konkurrera med hästarna, ingen kille, ingen fest, ingenting. För mig fanns bara hästarna. 
 
Så kom struliga tonår, och jag tappade gnistan. Det var som om det var dags för mig att ta igen allt det jag missat när jag spenderat årets alla dagar i hagar och stall. Jag började festa istället för att sitta i iskalla ridhus, jag var bakis och hemma istället för att peppa ridskolans lag i en av dem viktiga lagtävlingarna, jag träffade killar när jag istället borde ha tagit hand om min häst. 
 
Det är ovärderligt vad min familj gjorde för mig när jag under gymnasietiden lät det jag älskade gå mig förbi. Hur jag många gånger lät dem sköta allt det jag borde sköta, allt det jag borde älska att ta hand om. Jag hade alla möjligheter, jag hade det jag alltid velat ha, det jag drömt om på den där regnbågsfärgade cykeln som under flera år tagit mig mellan ridskolan och hemmets stora trygga ytterdörr. 
 
Snart blev jag vuxen och ville bort, bort från landet och dess stillsamhet, in i storstadspulsen och hem till vad jag trodde var mitt livs kärlek. Hästen stallades upp lite utanför stan, och jag var redo, jag var redo för att bli vuxen. När jag borde ha stannat och lyssnat till den där lilla rösten längst in bakom hjärtat, kastade jag mig handlöst in i ett hastigt beslut.
 
Intresset blev snart ett ont måste, en klump i halsen, en hastig syssla att i möjligaste förbifart få gjord. Det var inte kärlek och lycka längre, det hade blivit en blockering. Den jag trodde älskade mig och ville att jag skulle vara lycklig, började sätta gränser kring hur många timmar om dagen jag fick känna fullständig frihet och lycka. Jag stressade mig genom alla moment och insåg hur ohållbar hela min situation höll på att bli.
 
Tonårsrebellen kom tillbaka, och när allting rasade stod jag med tigertårar rinnandes längs mina kinder och vinkade av en stor hästlastbil som tydliggjorde att jag inte tagit mitt ansvar, att jag lämnat den jag lovat att för alltid beskydda för att jag valt ett liv där min lycka och min glädje inte var prioriterad. Där mina beslut var just mina beslut och där jag inte längre hade någonting att hämta energi från. 
 
Ibland har man tur och jag har haft en jävla massa tur. Allting skulle lösa sig tillslut. Jag flyttade ifrån den som kvävde mig och hittade en ny kärlek. Han skulle också komma att förstå hur viktigt ett intresse är, och hur det inte går att ersätta med någonting annat. 
 
Det skulle ta ett tag innan jag verkligen förstod att det var okej att jag spenderade en hel eftermiddag i stallet och jag skulle många gånger sluta för att falla tillbaka. För att han inte ville ta min själs största lycka, för att han ville se mig skratta, varje dag. 
 
I samma veva hade jag turen att hamna hos Sofie och Danne. Jag hade turen att få rida alla dessa fantastiska hästar och sakta men säkert har mitt intresse blommat ut igen. Idag när jag stod i duggregn på en lerig parkering i snålblåst kände jag hur en sex år gammal flicka med ett brinnande intresse för hästar flyttade in i mitt inre igen. Jag kände hur mycket jag saknat henne, den där starka flickan som kunde cykla hur jävla många mil som helst för att bara få klappa på en häst, och jag lät henne ta all den plats hon behöver. 
 
På bussen hem var det som att hon förlät mig för att jag var ung och dum, för att jag inte visste bättre än att revoltera sent och många gånger tappa bort mig själv och den största kärleken i mitt liv. Nu har vi mycket ta igen, och mycket att finna, men den här gånger gör vi det tillsammans.